Det var fredag och jag stod pratandes med min svenskalärare.
"Alla bra män är upptagna"

"Det är sant" svarade jag. Och tänkte på min pojke som kommer hem om cirka en vecka..

Kom hem H, jag behöver dig.

 

Jag vill bädda ner mig i din famn och lyssna på dina historier från barnsben.
Jag vill göra spontanresor och köpa glass klockan tio på kvällen.
Och jag vill vakna upp med dig varje morgon, även om det betyder att jag måste lyssna på din sjukt dåliga väckarklocka..

Kära klasskompis,

 

Om fem månader tar vi studenten, du, jag, och hela vår klass. Minns du för ett år sedan? När du var med henne, jag med honom och vi båda ville så gärna röra vid varandra på din klassfest. Du tyckte att jag hade den bästa utklädnaden, och du visste inte att det var för din skull som jag gick in för den så mycket. Jag minns hur vi dansade till låten vi båda inte kunde sluta lyssna på, eller när du ändrade dina planer för att träffa mig. Jag var så osäker på vad du tyckte, på vad du kände.

Idag pratar vi knappt längre. Vi går i samma klass och ingenting mer. Du har slutat skicka låtar, ger inga blickar, och det känns konstigt när vi pratar med varandra. Kanske är det just det som bevisar att det faktiskt fanns något mellan oss två. Jag är med H nu, och jag är lyckligare än någonsin. Men jag vill att du ska veta klasskompis, att jag hade starka känslor för dig.

När man kramar sin pojkvän en sista gång innan han åker till Thailand ett tag,

när tårarna inte kan sluta rinna på vägen hem i bilen, han brukar alltid sitta bredvid.
När man plötsligt bryter ihop på sitt jobb för man inser att man inte kommer få träffa honom på länge.

Då vet man att man verkligen älskar någon.