Du kommer aldrig brinna så igen
Jag skulle skrika ditt namn tills det inte kändes längre
Har andats ut på riktigt de senaste dagarna. Umgåtts med fina vänner, tränat, använd julklappspengar, gått på bio, bastat, varit uppe till halv sex, skrattat mig till söms, spelat familjespel, och jag hade bästa julafton med finaste vännen. Följande dagar ska bli ännu bättre. Mer träning, fler fina vänner, nyår kommer bli underbart, därefter åker jag uppåt i landet för att träffa hon som jag lärde känna i La France. På hemvägen träffar jag en fin pojke med vackraste lockarna.
Trots att de gör revolution i vårt huvud och tar delar av våra hjärtan betyder det inte att vi inte kan ha roligt.
du kommer skada dig om du fortsätter
Han är hemma igen läste jag.
Vi bor i samma stad, tar samma bussar och vi kan i stort sett springa på varandra när som helst.
Jag undrar vad jag skulle säga till honom om vi var på väg i samma riktning.
"Minns du mig? Vi delade samma nittiosäng men plötsligt bestämde du dig för att beställa returresa och aldrig återvända."
Jag kanske skulle spela snäll och låtsas som att jag inte brydde mig "Hej A. Är allt bra med dig?"
Eller gå fram till honom med knutna nävar och säga "Du, jag har något till dig" varpå jag tar fram fingret och skriker att han är så jävla patetisk.
Vi bor i samma stad, tar samma bussar och vi kan i stort sett springa på varandra när som helst.
Jag undrar vad jag skulle säga till honom om vi var på väg i samma riktning.
"Minns du mig? Vi delade samma nittiosäng men plötsligt bestämde du dig för att beställa returresa och aldrig återvända."
Jag kanske skulle spela snäll och låtsas som att jag inte brydde mig "Hej A. Är allt bra med dig?"
Eller gå fram till honom med knutna nävar och säga "Du, jag har något till dig" varpå jag tar fram fingret och skriker att han är så jävla patetisk.
(tycker att hon sätter ord på det mesta.)
Någon sa åt dig att lämna det bakom dig
Allt som var ditt
Du ska säga till henne att allt är ditt fel.
Du ska ge tillbaka lika mycket som du tog av henne.
Och du ska vakna skrikandes i natten av all smärta som du gömt dig för.
Jag vill kasta mig ut i tomma intet och låta ödet fånga mig
Egentligen skulle jag vilja säga "jag är så över honom att jag kan skratta åt det hela"
Men det kan jag inte.
För det är inte normalt att man blir tyst och tårar rinner ner för kinden när någon frågar "hur går det med honom?"
När hans namn kommer på tal och hjärtat hoppar över ett slag samtidigt som destruktiva tankar svämmar över.
Man vaknar på morgonen och inser att man har drömt om honom igen. Fast det är inte samma drömmar som för en månad sen. Det är drömmar där han står och skrattar åt mig. Där jag jagar honom och han bara går därifrån. Då han dyker upp med henne och visar att han aldrig tyckte om mig.
Men det kan jag inte.
För det är inte normalt att man blir tyst och tårar rinner ner för kinden när någon frågar "hur går det med honom?"
När hans namn kommer på tal och hjärtat hoppar över ett slag samtidigt som destruktiva tankar svämmar över.
Man vaknar på morgonen och inser att man har drömt om honom igen. Fast det är inte samma drömmar som för en månad sen. Det är drömmar där han står och skrattar åt mig. Där jag jagar honom och han bara går därifrån. Då han dyker upp med henne och visar att han aldrig tyckte om mig.
Hur lågt kan man sjunka? Jag vill ju inte ens ha tillbaka honom?
Sa han som inte kände någonting
"(varför skriver vi i paranteser?)
(jag vet inte riktigt)
(jag tycker om dig)"
(jag vet inte riktigt)
(jag tycker om dig)"
Vad hände mellan nu och då?
Det jobbigaste är inte att man aldrig kommer få räkna hans hjärtslag igen, aldrig mer göra runda cirklar på de mjukaste handflatorna, eller aldrig få vara tillräckligt nära för att känna doften som gör knäna svaga.
Det jobbigaste är när någon frågar "du kan väl ta med honom?" och man måste förklara varför det inte går.
När mamma dyker upp och frågar "träffar du inte honom längre?" och hon inte förstår när man säger att man inte vill prata om det. Hon fortsätter fråga och man känner att tårkanalerna nästan är översvämmade.
Då ljuger man när hon frågar "var det han eller du?" och svarar "båda".
Det jobbigaste är när någon frågar "du kan väl ta med honom?" och man måste förklara varför det inte går.
När mamma dyker upp och frågar "träffar du inte honom längre?" och hon inte förstår när man säger att man inte vill prata om det. Hon fortsätter fråga och man känner att tårkanalerna nästan är översvämmade.
Då ljuger man när hon frågar "var det han eller du?" och svarar "båda".
För vad ska man säga? "Nej, han ville inte ha mig. Det fanns inga känslor. Jag var inte tillräcklig."
Sen kan vi låtsas att det var du som sa "jag vill aldrig se dig mer"
Han har åkt iväg till ett varmare land nu.
Tydligen ska han vara där i sju dagar.
Egentligen önskar jag att jag kunde förstöra hans semeser,
Tydligen ska han vara där i sju dagar.
Egentligen önskar jag att jag kunde förstöra hans semeser,
lika mycket som han förstörde min.
För jag var borta i fjorton dagar och kunde inte tänka på
För jag var borta i fjorton dagar och kunde inte tänka på
något annat än honom.
Han svarade med att han var ledsen
Ofattbart.
Hur mycket som kan förändras på en månad.
Förra månaden låg jag i hans nittiocentimeters breda säng och var lycklig ända ut i fingertopparna. Vi var allt det där som vi inte är nu. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Eller vad jag ska göra.
(för det känns som att det alltid blir fel)
Hur mycket som kan förändras på en månad.
Förra månaden låg jag i hans nittiocentimeters breda säng och var lycklig ända ut i fingertopparna. Vi var allt det där som vi inte är nu. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Eller vad jag ska göra.
(för det känns som att det alltid blir fel)
Jag kommer aldrig få ligga i hans nittiocentimeters breda säng längre. Vi kommer aldrig springa ut i regnet efter att ha suttit på ett café i tre timmar. Åka över sundet bara för att gå i ett annat land och äta skräpmat.
Även om det är han som har sagt hejdå.
Även om det är han som har sagt "jag försökte"
Så känns det inte som min förlust.
För hur känns det när man går bredvid honom pratar om allt. Plötsligt ställer man frågan "vad sa jag?" och man får ett skratt tillbaka. När han tar saker från en affär och säger "lugn, jag har gjort det här förr". Då han tar upp en cigarett i princip hela tiden trots att man sagt "jag avskyr allt som har med cigaretter att göra".
Eller när man sitter på en uteservering. Han tar fram favorit cigaretten och dricker sin glögg.
Även om det är han som har sagt hejdå.
Även om det är han som har sagt "jag försökte"
Så känns det inte som min förlust.
För hur känns det när man går bredvid honom pratar om allt. Plötsligt ställer man frågan "vad sa jag?" och man får ett skratt tillbaka. När han tar saker från en affär och säger "lugn, jag har gjort det här förr". Då han tar upp en cigarett i princip hela tiden trots att man sagt "jag avskyr allt som har med cigaretter att göra".
Eller när man sitter på en uteservering. Han tar fram favorit cigaretten och dricker sin glögg.
Varpå han säger "det här är livet, en cigg och alkohol". Bredvid sitter jag. Tänker, "han kanske ändrar på sig."
Allt som var på riktigt känns på låtsas nu
Du kan fortsätta med din jävla tystnad för jag hoppas innerligt att den fräter sönder dig.
Det kommer göra ont det här
Inte nu. Men snart.
Väldigt snart.
Jag kommer skriva meningslösa dagboksinlägg (och blogginlägg för den delen), träna tills jag inte kan stå på mina ben, och snacka skit om honom tills mina vänner inte orkar lyssna längre.
Väldigt snart.
Jag kommer skriva meningslösa dagboksinlägg (och blogginlägg för den delen), träna tills jag inte kan stå på mina ben, och snacka skit om honom tills mina vänner inte orkar lyssna längre.
