Jag kommer aldrig få ligga i hans nittiocentimeters breda säng längre. Vi kommer aldrig springa ut i regnet efter att ha suttit på ett café i tre timmar. Åka över sundet bara för att gå i ett annat land och äta skräpmat.
Även om det är han som har sagt hejdå. 
Även om det är han som har sagt "jag försökte"
Så känns det inte som min förlust.
För hur känns det när man går bredvid honom pratar om allt. Plötsligt ställer man frågan "vad sa jag?" och man får ett skratt tillbaka. När han tar saker från en affär och säger "lugn, jag har gjort det här förr". Då han tar upp en cigarett i princip hela tiden trots att man sagt "jag avskyr allt som har med cigaretter att göra".
Eller när man sitter på en uteservering. Han tar fram favorit cigaretten och dricker sin glögg.

Varpå han säger "det här är livet, en cigg och alkohol". Bredvid sitter jag. Tänker, "han kanske ändrar på sig."