Reste iväg ett tag. Fjorton dagar för att vara exakt.

Konstigt det där. Att det inte kunde gå en dag utan att jag tänkte på honom. Att mina tankar handlade om hejdlöst regn en torsdagseftermiddag, en allt för god pojkdoft, och kyssar som gör en lite mer än knäsvag.

Och äntligen trilla det ner lycka igår över mig när jag såg honom sitta på en bänk, han reste sig, log ett lite bredare leende och jag fick höra hans röst igen.