Det är sent på kvällen och hans fingrar stryker varenda liten del av hennes kropp. För en gångs skull vet hon vad hon vill och det är att inte vara med honom. Men trots allt hon förklarat och berättat för honom ger han inte upp. Säger saker som "jag ska ingenstans, att du tycker om någon förändrar ingenting". Han slutar aldrig röra henne, hans fingrar leker med hennes, och hon har nog aldrig blivit så bra omhändertagen.Men varje gång han kysser henne vet hon att det är fel, och innerst inne vet hon att det aldrig kommer bli dem. Fast det förstår han inte.

 

För saken är den att man kan må lite bättre av sin reservlycka, men man kan inte leva på den.