Jag har träffat pojken med mörkblåa ögon ett par gånger nu. Jag och K. (som han heter) spenderar timmar i hans arton kvadratmeters lägenhet. Vi lagar nudlar, ser ett dussintals filmer, och han kramar mig som om han aldrig vill släppa taget. Han visar mig för vänner och viskar i mitt öra hur mycket dem tycker om mig. Jag sover i hans lakan. Det är hud mot och hans fingrar leker med varenda liten del av min kropp. 

 

- jag tycker om dig. Viskar han.

- jag tycker om dig med.

- är du säker?

 

Saken är den att det känns som att jag alltid är den som tycker om mer, därför blir det tvärdrag i huvudet när han frågar om jag är säker, för varför skulle jag tvivla? Det är alltid dem som försvinner. 

 

Vi går hem från en festival. Hans vän och jag pratar. "Det var längesen jag såg K tycka om någon så mycket."  Jag försöker intala mig att allt är en illusion, att jag drömmer, att han egentligen inte finns och jag måste vakna innan jag fastnat alldeles för mycket. Men det är inte jag som säger "jag kommer sakna dig" timmar innan jag ens gått, det är inte jag som håller fast alldeles för hårt bara för att jag inte får gå, och det är inte jag som ringer tre på natten en fredagskväll och säger, "jag vill sova hos dig, jag kan sova hos någon annan men jag vill vara med dig."