Har tänkt lite på pojken som alltid kommer vara ett oavslutat kapitel. Som jag besökte för någon lördag sedan. Han är någonstans bland snön i Alperna nu. Umgås med vänner, trillar i snöbackarna, och äter gott. Det börjar närma sig februari och hans "du är välkommen hit om du vill", finns fortfarande kvar.
Ska jag? Vill jag? Borde jag avstå? Kommer jag börja känna igen?
Det har - om någon månad - gått ett år sedan vi delade samma lakan sist. Jag var rätt förstörd när jag åkte hem. Faktum är att jag var rätt förstörd ett tag efter det.

Skillnaden är att då var jag fylld av allt som har med känslor att göra. Nu har det slutat brinna för honom. Jag har tvekat många gånger. När han givit mig fyllesms, texter som "var har du varit?" "du kan väl höra av dig någon gång så jag vet hur du har det?" "jag saknar allt som har med dig att göra".

Nu är förutsättningarna annorlunda. Jag är tom. Har nästan gått och blivit känslokall på senaste tiden. Han ska resa iväg i fleraflera månader. Det skulle bli en sista helg innan han åker. Ett sista "vi ses" mellan fyra ögon innan han sätter sig i flygstolen. En sista doft av han som jag inte kunde sluta tänka på för ett år sedan, på väldigt länge.