Minns ni charmpojken? Det har varit lite tyst om honom på ett tag, kanske för att han är den största anledningen till att S inte pratar med mig längre. Men ibland kommer man till en gräns då man inte har ork att vara arg längre, kanske därför jag gick med på att träffa charmpojken i fredags. Vi satt utanför min dörr, han rökte cigaretter och vi lyssnade på 60-tals musik när han fråga,

- Hur går det med S?
- Han pratar inte med mig.
- Och det är mitt fel..
- Nja, jo..
- Det var lite därför jag ville komma hit idag. Det känns inte bra du vet.

Det kändes bra att höra honom säga det, för charmpojken visar oftast inte känslor, men igår gjorde han. Mot kvällen började han hålla om mig och jag vet inte riktigt hur det gick till men plötsligt hade han händerna runt halsen och kysste mig mjukt på läpparna. Han har aldrig rört mig på det vis som han gjorde i fredags. Han var så försiktig, precis som om jag vore något som kunde gå i sönder när som helst. Nävar knutna i lakanen, kyssar längs halsen, fingrar strykandes längs ryggen, 60 tals musik klingandes i bakgrunden, mjuk solbränd pojkhud.

Ibland har jag undrat om jag någonsin skulle kunna få hjärtklappningar för honom, fast det hade aldrig gått, det är trots allt charmpojken vi talar om.
Och han har bestämt sig för att flytta till andra sidan jordklotet. Lite synd, för även om jag varit arg på honom den senaste tiden kommer jag kanske sakna honom.