Du kommer gå från att ha allt du behöver, till att behöva allt du kan få
Såhär låter den trasiga kärlekshistorian som har fått lite plåster på sig.
Det är festivalhelg. Första dagen bär jag min vita klänning tillsammans med de blåa skorna. Vi dansar, dricker, och sjunger högt i lägenheten på tredje våningen. Vi åker ner mot stan för att göra den osäker. I slutet av kvällen hamnar jag och min fina vän B ensamma. Vi går förbi nattklubben och jag ser S. Han och hans vänner är påväg därifrån. Det pumpar adrenalin och jag samlar allt mod jag har och springer ifatt honom. Jag lägger handen på hans rygg och hälsar på honom. Han slår armarna om mig och mina knän viker sig. Men adrenalinet fortsätter pumpa och jag puttar honom ifrån mig och skriker
Han slår armarna om mig igen och säger åt mig att jag borde lugna mig, att jag inte ska tänka på det och bara njuta av den här stunden. Där fanns meningar som "jag var så arg" "jag hade verkligen mycket att göra" "hur kunde du göra det med honom?" Jag känner hur tårarna är precis bakom ögonlocken men jag vägrar släppa fram dem. Jag ber honom höra av sig imorgon, jag verkligen ber med allt jag har att han ska skicka bokstäver till mig. En halv timme senare skriver han "Hej jag kan inte vänta längre..." B som funnits vid min sida hela kvällen ber mig att inte svara, trots att jag står och gråter floder bakom en container. Hon lägger armen om mig, och tar hem mig till henne. Vi ligger och tittar på stjärnorna som lyser i hennes tak, och jag har riktigt svårt att somna.
Dagen därpå svarar jag honom, fem timmar senare skriver han meningar som
Festivalfirandet fortsätter. Egentligen hade jag tänkt lägga alkoholen åt sidan men ett glas blir till flera och det dröjer inte länge förrän huvudet snurrar. Jag och E lyckas tappa bort de andra och när vi går förbi nattklubben står han där igen. Han ber mig följa med mig in och hur skulle jag kunna säga nej? Musiken är nu ännu högre och jag står på mitten av dansgolvet med S och låter lycka fylla varenda cell jag har. Han frågar mig om jag vill gå ut och prata. En halv minut senare står vi utanför nattklubben. I början är samtalet lugnt, han berättar hur glad han blev över att springa på mig för han har saknat mig. Men desto längre tiden går desto mer känslor kommer fram. Vi bråkar, kramas, delar kyssar, bråkar, kramas.
- Men det kan jag inte.
"Jag måste få tänka. Jag ringer dig när jag har bestämt mig"
Sedan försvinner han. Nu är det slut på festivalfirande och jag väntar på ett samtal från honom. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, för här kommer det värsta.
Det där är ju det allra värsta. När man är alldeles för kär i honom fast man vet att man inte borde vara det.
Det där är ju det allra värsta. När man är alldeles för kär i honom fast man vet att man inte borde vara det.
Jag älskar dig så mycket. Snälla ta hand om dig. Mina stjärnor finns kvar oavsett om han ringer eller inte. Och kom ihåg vad det paret sa; "det lyser om dig". Värdera inte dig själv i meteoriten som för en stund lyser upp natten, utan dina stjärnor.
Att en människa kan få ens hjärta att slå som aldrig förr men samtidigt få det gå i spillror har jag aldrig fattat. Det har hänt mig allt för ofta. Allt för ofta.
Det känns lite som om dem kommer tillbaka lika snabbt som dem försvinner igen. Men jag hoppas verkligen han kommer tillbaka och stannar hos dig för alla förtjänar någon som stannar.
