Feelings don't walk away, people do

Jag går längs stranden med pojken jag träffade i onsdags. Vi slår oss ner i gräset där vi spenderar en timme eller två. Jag letar fyrklöver och inser ganska fort att det är lättare att fuska ihop sig ett.

"- här, önska dig något
 - okej då
 - har du önskat?

 - nej men jag kan visa dig istället"

 

Då han lutar sig fram och kysser mig, om och om igen. Han gör runda cirklar på min rygg, kysser mig nätt på pannan, och leker med mitt hår. En stund senare sitter vi i hans bil och lyssnar på radiomusik. Han ber om att få köra mig hem och hela resan har han sin hand på mitt lår, och han släpper inte taget.

Det är såhär historian börjar. Allt är fint, allt är bra. Sedan har vi mig, som jämnt och ständigt sitter och letar fel. Jag är osäker och förvirrad ända tills den dagen han börjar bete sig konstigt, då byter rollerna plats. 
Och mitt känslokaos börjar.
Jag vet inte om jag orkar det igen.

jag har redan gett upp.

sv: ja, kärlekslycka tillochmed.

och angående ditt inlägg: jag känner inte dig, men jag tror du orkar det igen. en gång är det värt allt.

Du orkar. Jag vet att du orkar. Som sagt, jag vet att det är jävligt svårt att försöka tänka om och inte överanalysera allting pga. hur tidigare relationer varit, men försök. Tycker du verkligen om denna pojke, och jag måste säga att han verkar väldigt fin, så vet jag att du klarar det.

gud så sött!

Du orkar. Tillsammans orkar vi. Jag kommer för alltid att stå vid din sida.

För alltid.