Minns ni A? Pojken som skrev (jag tycker om dig) och som delade samma nittiosäng med mig?
Han hörde av sig för några dagar sedan och ville att vi skulle fika. 
I fredags satt vi på ett café i över etthundraåttio minuter, det kändes lite som förr emellanåt.
Men saken är den att vår fika fick mig att inse att jag aldrig skulle vilja ha honom igen, att där inte finns en liten känsla inom mig som brinner för honom, ingenting. 

Fast jag tyckte ändå väldigt mycket om vår fika. Att man kan träffa pojkar som hjärtat en gång slog lite extra för. Varför ska man behöva bete sig som främlingar med gamla minnen bara för att det inte finns ett "vi" längre?