Saken är den att jag vet inte om det är honom jag saknar, det är nog mer någon.
Jag vet att han var skit rakt igenom, det var han verkligen. Men ibland, vid vissa tillfällen, höll han min hand och lagade mat till mig, kramade om mig och viskade fina saker. Ingen har någonsin gjort så mot mig förut och det är förmodligen därför jag fortfarande håller kvar vid honom. En dag kommer jag förmodligen springa på en pojke som inte avbokar fem gånger i rad, som väljer att prioritera mig istället för att släppa taget och ta för givet att jag alltid står kvar, som säger "jag vill träffa dig idag, imorgon, och varje dag efter det" istället för "jag har tappat suget för ikväll". Allt vi kan göra är att vänta, vänta på att han ska dyka upp. Eftersom väntan den senaste tiden har blivit min bästa vän borde det inte vara något problem. Men det är precis vad det är.

 

För tills han dyker upp kommer du ha skitstöveln fastklistrad i huvudet.