Har träffat S några gånger nu. Vi kommer rätt bra överens. Han bryr sig och håller om när man går bredvid. Skrattar åt mina dåliga skämt och lägger händerna runt min nacke när han kysser mig. Vi gick längs stranden i tisdags, la oss i kalla stolar och bara va. Han berättade om imorgon. Att han skulle laga mat till mig och att jag var välkommen dit. Han är rätt fin S.

Men sen har vi mig. Som omedvetet sitter och letar fel. Jämför med gammal trasig kärlek och undrar om det någonsin kommer kännas sådär igen. Som tvekar för minsta lilla. Och det är helt otroligt att man aldrig släpper taget om den gamla trasiga kärleken. Tankar som "vi sa aldrig hejdå, han hör fortfarande av sig, någon gång kanske det skulle kunna bli vi". Sådana tankar hälsar fortfarande på ibland.