Han sa att han inte lagade mat särskilt bra. Trots det lyckades han göra spaghetti med köttbullar. Han visade gamla skolfoton, jag skrattade lite högre och han besegrade mig i tv spel. Han kysste mina läppar, min hals, varenda kota på min rygg, strök sina fingrar längs axlar, armar. Jag rös. Framförallt när han viska,

"Du är underbar, jag har inte träffat en sån fin person som du på väldigt länge."

Jag ringde x igår. (pojken som känner mer än vad jag gör). Berättade för honom att det inte kan bli någonting mellan oss. Sa att jag var ledsen och bad om ursäkt ifall jag gett honom förhoppningar. Han tog det bra. Eller så spelade han bara. Det hade jag gjort. Jag kan helt enkelt inte gå bakom ryggen på S längre. Även om det kanske inte blir något mellan oss heller känns det fel. För om han hade gjort likadant mot mig hade jag slått nävarna i väggen.

(egentligen är jag jätte rädd för att börja känna någonting för honom på riktigt. Jag klarar mig bra ensam, och det sista jag vill är att det ska sluta som det gjort de senaste gångerna.)