Klockan är noll ett fyrtionio. Han är ute med sina vänner och jag ligger och sover. Han skriver lite för känsliga saker till mig som jag inte hinner se, förrän hans vän ringer mig. Hans vän frågar om han får skicka hem honom till mig, för han kan inte alls ta hand om sig själv. 
Noll två trettiotre går han stödjandes på mig från taxin till min dörr. Jag tar av hans kläder, lägger honom i sängen, och ger honom vatten. Han säger ingenting, han bara stirrar rakt ut i luften. Försöker krama om mig, och pilla i mitt hår men jag säger att det är bättre om han sover. 

 

Han vaknar dagen efter med ungefär tre timmars minneslucka, han minns inte ens att han kom hem till mig. Jag berättar vad som har hänt men hans blick är tom och stirrandes på min vägg. Hans ångest är så otroligt stor,
"jag är verkligen ledsen S, det borde inte ha hänt". Jag ber honom glömma, för det är sånt som händer.

 

Jag åker till jobbet, han åker hem. 
På kvällen är jag med honom, och på något sätt känns det som att vi kommit varandra ganska mycket närmre.