Så jag har två val.
Antingen stannar jag, eller så lämnar jag, för det är på riktigt det här.
Jag tycker om honom mer för varje gång vi träffas. Det känns som att han är en sån kille som inte alla lyckas komma nära. Men vi har internskämt, kan inte sluta röra varandra, och han gör sig fin när han ska träffa mig.

Vad är det som talar emot?
Det är väl lite som jag och B diskuterade - 18 års debuten, den ska upplevas med frihet och inte ha några gränser. Ensamheten man är så säker i.