Det kommer inte bli du och jag, 

eller hur?

Ni kanske minns när jag en gång berätta om pojken som tyckte om mig lite mer än jag tyckte om honom. Saken är den att jag har försökt förklara för honom ett antal gånger att det inte kommer bli vi, men han ger sig inte. Däremot vill jag inte stänga ute honom helt eftersom vi är väldigt bra vänner och har riktigt roligt ihop.

 

Han var här i förrgår. Det var veckor sedan vi träffades, jag har inte velat för jag har varit rädd att han ska försöka något. Men det gick bra. Vi satt med ett avstånd, pratade och skrattade. Men ibland tittar han på mig sådär ni vet. Den blicken vi själva brukar ha när det slår lite extra för någon. Och det är verkligen hemskt att det är jag som är den "elaka" i den här situationen, för rollerna brukar alltid vara ombytta. Det är alltid jag som tycker om mer, men inte den här gången. 

 

Jag minns för ett och ett halvt år sedan. Så avundsjukt jag var på henne.Hon som på något vis lyckats få min första kärlek att kära ner sig i henne. Förvisso var de inte tillsammans längre och det hade bara hållt en månad. Men ibland kunde han prata om henne som jag pratade om honom. Jag minns när jag såg en gammal bild på dem. Sättet han tittade på henne.. Jag avskydde det något fruktansvärt.

Nu är jag inte avundsjuk på henne längre. För idag har hon inte den kontakten med honom som jag har. Vi skriver fortfarande meddelanden till varandra medan dem talas vid någon gång per år. Om fem år kanske han och jag sitter och skrattar i samma lägenhet medan dem förblir främlingar med minnen.

 

Något som gått och slagit sönder hennes tankar i dagar. Vad skulle ske om där faktiskt fanns något? Vad skulle han säga? Vad skulle hon göra?
Tre minuter. Kanske de längsta tre minuterna i hennes liv. Timglas i vänstra hörnet. Väntan. Evighet. 

Där fanns inget. Så stod det i alla fall. Hon har börjat andas normalt igen, men det går tungt, för tänk om.

"- vad tänker du på?
- inget, vad tänker du på?
- allt."

Det var tyst mellan oss i några dagar. Han var på sitt håll och jag på mitt. Men tidigt en torsdagsmorgon skrev han att vi måste ses innan jag åker och spenderar helgen trettiofem mil bort. Jag tog min resväska, slängde ner lite kläder och begav mig mot tågstationen. Jag åkte tåg till honom där jag spenderade natten. Hans hud mot min, smekningar längs ryggraden, händer som är sammanflätade.

 

Jag vill inte verka negativ men visst börjar man undra när han ska försvinna? Då han – likt alla mina andra pojkar – kommer med en dålig ursäkt och väljer att gå ett annat håll. Tills det går fel njuter jag. Av hans mörkblåa ögon, pojkrygg och läppar jag aldrig vill sluta kyssa.

 

Nu sitter jag på ett tåg mitt i Sverige och är på väg till en nära vän som bor lite längre bort. Under resan åker jag förbi min första kärleks hemby. Han bor inte kvar där längre, han har rest iväg några månader och verkar ha det bra. Trots att jag inte har kvar de känslor jag hade för honom en gång i tiden, så kan jag ändå känna gamla fjärilsvingar fladdra gömt någonstans. Det var trots allt han som lärde mig känna på riktigt.

Det vankas festligheter en bit från där han bor. Hans vän ska flytta tjugofem mil bort och ville ha en avskedsfest. Han har bjudit med mig för att visa upp mig för ännu fler vänner. De är alla fyra år äldre än mig och det slår lite extra i bröstet. De bjuder mig på dricka och jag kommer bra överens med allihop. Han som ska flytta därifrån nämner mig i sitt tal, "jag har bara känt henne i en vecka och hon är helt underbar". K lägger armen om mig och pussar mig på pannan. Jag låter honom umgås med sina vänner men med jämna mellanrum dyker han upp och får hjärtat att slå några extra slag. Det börjar snurra lite mer i huvudet på oss.

 

Vi blir djupa och plötsligt säger han saker som "jag är väldigt inåtvänd egentligen, och när någon kommer för nära brukar jag stöta bort dem." Jag vet inte riktigt vad jag ska svara men väljer att svara något i stil med "om du ska dra så får du göra det nu, eller typ imorgon". Men bara en stund senare berättar han hur trygg han är med mig, och att han verkligen tycker om mig.

 

Jag står i köket när hans vän A dyker upp. Han är lite påverkad när han plötsligt säger

- jag hade gjort allt för att få kyssa dig just nu, jag hade hoppat bungy jump, utan snöre.
- ...men då hade du dött?
- precis.

Ett tag undrar jag om allt är ett skämt men han bara fortsätter titta på mig. "Du måste gå ut ur köket. Gå ut nu. Du måste gå innan jag blir kär i dig." Ett tag senare dyker pojken som festen är för upp och säger "jag älskar henne och henne, men jag har aldrig fått så bra kontakt med en tjej som du". Därefter säger han till K när han tror att jag inte hör "jag tror att hon kan vara the one" När jag sedan sitter i knäet hos K säger A "Om du någonsin lämnar henne, så tar jag henne."

 

Vi dricker flera glas och vi sov bara en timme den natten. Jag vaknade noll sex noll två och två minuter senare var jag inte kvar. Alla låg utslagna i hela huset men jag var tvungen att ta mig till skolan. Jag spendera natten hos K dagen efter. Han verkar verkligen tycka om mig, men jag blir förvirrad när han plötsligt säger "jag har svårt för att binda mig" och minuten senare säger "du har inte träffat min mamma, vi borde besöka henne imorgon". Det är svårt att veta var man har honom, för egentligen har man nog inte honom alls. 

 

Men en sak vet jag säkert, det slutar inte här.