och vi satt på gräset, som växte i takt med himlen

Ibland kan jag nästan längta tills skolan börjar. Så jag kan få träffa dig igen. 
Patetiskt. 
Man borde inte känna sånt för någon i sin gymnasieklass. Det blir knasigt. 
Jag brukar aldrig bli nervös, eller jag blir inte nervös rättare sagt. 
Fast med dig kan jag bli det, sen kan jag tänka igenom en extra gång vad jag ska säga till dig. 
Det får ju inte bli fel.
Inte med dig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0