Hundra mil bort, två onyktra sjungandes personer inför en publik som inte förstår språket. Vi dansar, skrattar, och han följer med oss ut.

Någon timme har vi känt varandra men vi lyckas prata om allt. Han berättar om ringen som hänger runt hans kedja, den brukade sitta på hennes finger. Jag berättar om han som brukade vara min. Vi kom fram till att vi var mycket bättre utan dom vi brukade vara med.

Vi dansar, dricker, skrattar, och då och då dyker där upp en kyss. Jag skrattar, kan inte sluta, jag skriker emellanåt för jag känner sådan lycka. Jag minns inte när jag kände riktig lycka sist.

Vi går hem tillsammans. Han pratar om vår framtid, hur han ska flytta till mitt landskap och att jag inte bara är en "semesterflört" som han först trodde. "Du är för fin för mig" "Du måste sluta vara så gullig". Han kastar ut allt.

Lite innan fyra på morgonen somnar han på bordet vid poolen. Jag hjälper honom till hotellrummet där han bor. Vi springer på varandra innan han ska åka hem, dagen efter. "Jag skäms så mycket S, jag minns allt förutom hemvägen och därefter". Han kysser mig hejdå och säger att han ska besöka mitt landskap.

Men det är lite synd att han inte minns det jag minns mest. Men jag är tacksam över att jag träffade honom. För nu vet jag, att jag och han jag spendera sex månader med, är inget jag behöver. För den lyckan jag kände den kvällen kan han inte ge mig. Men jag antar att det är såhär semesterflörtar slutar, även fast han sa att det inte var någon. Men det minns han inte.

Tack L, för att du gjorde min kväll till en av dem bästa.