För ungefär två år sedan var jag så kär att jag inte kunde stå på mina ben, jag var så skärrad att jag var ett vandrande vrak. Jag var ung, naiv, och trodde att jag kunde få den bästa pojken av dom alla.

Eller, jag hoppades på det. Önskade att få honom så jävla mycket. Det blev aldrig så, som i vilken patetisk kärlekshistoria som helst. Det konstiga är, att jag kan fortfarande komma ihåg hur jag kände när jag tittade på honom, när han skrev texterna jag grät över. Det sitter som brännmärken.

Idag är jag med någon annan, och jag är jättelycklig med honom men, det känns fan inte som det gjorde tvåtusenelva. Och jag vet att det var "första kärleken", och att det är annorlunda och all den skit dom säger. Det jag mer är orolig över är, borde jag inte känna mig "mer kär" ? Borde jag inte tänka på alla saker vi ska göra under all den tid vi kommer spendera tillsammans? Borde jag inte få dom satans fjärilarna i magen?
För helt ärligt, jag har inte dom, men jag vill ju självklart vara med honom. Vi har det riktigt bra. 

Jag tänker inte driva en blogg där jag skriver hur fantastiskt mitt förhållande är och hur underbart det har det. För, 

1. Mitt förhållande är inte alltid fantastiskt och underbart

2. Folk som säger att att allt i deras förhållande är fantastiskt och underbart hela tiden är mytomaner. 

3. Jag är ingen mytoman.

Samtidigt är jag glad över att jag inte är så "kär" som jag var tvåtusenelva, för jag har lovat mig själv att aldrig bli så beroende av någon igen. Jag ser förhållande runt omkring mig och de är så fastbundna av varandra att det kommer slita sönder dom.