Del 1
Han hade hyrt en vindsvåning, tre kvarter från där hon bor. Det var något underligt med henne. Frågan är om det var hennes framfusighet, sättet hon rörde sig på, eller den där kvällen när hon slängde ölflaskor mot murväggen.
Han hade aldrig pratat med henne, trots att han sett henne varenda dag i snart två år. Hon stod alltid och vänta vid Kungsgatan halv nio på morgonen och var alltid hemma före honom. Egentligen brydde han sig inte alls, hon var en flicka på sjutton år, han var tre år äldre, och de var inget mer än bekanta främlingar. Tills en tidig decemberdag.
Klockan hade passerat nio. Han var ute och andades ut rök från sina sista Marlboro.
"Delar du inte med dig?" Fråga hon blängande tre meter bort från honom
"Fina flickor röker inte"
"Och vad får dig att tro att jag är så fin?"
"Bara en gissning"
Hon tittade ivrigt på honom, han hade håliga jeans, lite längre hår än vad hon var van vid, och en tatuering som gick upp längs med halsen. Därefter gick hon fram till honom, knyckte en cigarett från honom och tände den.
"Du har aldrig rökt innan, varför börja nu?"
"Vad vet du om det? Du vet fan inget om mig" Hon tittade bort, medveten om vad han sa var sant. Hon hade aldrig rökt, visste knappt hur man skulle hålla i ciggen, eller hur mycket man skulle andas in. Han tog den från henne släckte den i asfalten och slängde iväg den.
"Jag var också nybörjare en gång, du lär tacka mig en dag att jag hindra dig."
"Visst" sa hon lågt och gick därifrån. Själv satt han bara kvar, och precis innan hon var utom hans räckhåll skrek han,
"En dag ska du lära mig kasta ölflaskor mot murväggen" Hon stanna till, log, och fortsatte sedan därifrån.
"Fina flickor röker inte"
"Och vad får dig att tro att jag är så fin?"
"Bara en gissning"
Hon tittade ivrigt på honom, han hade håliga jeans, lite längre hår än vad hon var van vid, och en tatuering som gick upp längs med halsen. Därefter gick hon fram till honom, knyckte en cigarett från honom och tände den.
"Du har aldrig rökt innan, varför börja nu?"
"Vad vet du om det? Du vet fan inget om mig" Hon tittade bort, medveten om vad han sa var sant. Hon hade aldrig rökt, visste knappt hur man skulle hålla i ciggen, eller hur mycket man skulle andas in. Han tog den från henne släckte den i asfalten och slängde iväg den.
"Jag var också nybörjare en gång, du lär tacka mig en dag att jag hindra dig."
"Visst" sa hon lågt och gick därifrån. Själv satt han bara kvar, och precis innan hon var utom hans räckhåll skrek han,
"En dag ska du lära mig kasta ölflaskor mot murväggen" Hon stanna till, log, och fortsatte sedan därifrån.
Johnny du och jag borde starta upp ett band, låta det explodera i skyn
Det har varit tomt här, det nästan ekar när man läser. Jag och H har varit tillsammans i över fyra månader, och han är underbar. Han dyker upp på mitt nya jobb, köper blommor, använder kavaj, håller om mig hårt om natten, och viskar hur mycket han älskar mig.
Det underliga när man är i förhållande är att man skriver och talar alltid om det som är bra. För skulle man nämna något annat så är det precis som att det existerar. Det finns inget fel mellan oss, jag älskar honom, jag älskar oss. Men jag blir så fundersam om framtiden. Han pratar om den jämt, och han är den första jag ens diskuterat den med. Eller tänkt mig en framtid med. (förutom Smålandspojken men han har alltid varit ett undantag.)
Det finns så mycket jag vill göra, och jag kan inte bestämma mig för vad. Det finns svar jag vill ha, men är alldeles för rädd för att fråga. Saker jag vill säga, som jag hållt alldeles för länge.
Tillslut måste jag säga, jag är helt nerkärad i Håkan Hellström och hans texter..
