Ibland måste man hålla vissa grejer för sig själv.
Det här är en sån grej.

 

För första gången på länge vill jag vara helt för mig själv.
Jag vill inte träffa någon alls.
Jag vill inte att K kommer tillbaka, eller S för den delen.
Jag vill inte ha någon. Jag klarar mig bättre själv.

 

 

 

"hejsan hur mår du?"

Vem ger dig rätt till att fråga hur jag mår? Och vem ger dig rätt till att fråga om vi kan träffas?

Fuck you.

Jag har tagit bort ditt telefonnummer.
Raderat din tumblr från mina favoriter.
Döljt dina händelser på facebook.

Det har gått en vecka idag. Saken är den att det känns som att du aldrig existerats. Du bor långt härifrån, vi pratar inte, jag ser inte dig, min hjärna tillåter inte att tänka på dig. Du existerar bara när någon frågar var du har tagit vägen, eller när jag läser om dig här. (och de enstaka gånger när man är känslomässigt ostabil)

Om vi hade varit tillsammans hade det sett ut såhär:

 

 

Rummet är städat, läxorna gjorda, jag har lagat mat, tvätten är fixad, och jag ska träna sju imorgon bitti. Jag tänker  på allt som jag vanligtvis inte tänker på. Vad jag ska äta till middag, att höger fot inte känns som vänster när jag går i mina nya skor, hur många dagar det är till höstlovet, hur många timmar det är tills jag inte ska göra någonting,  vad det går på tv, hur mycket det finns kvar i min morgonfil. 

 

Vanligtvis är det kaos i huvudet och känslor kastas till höger och vänster. Jag tänker på minnen, ord, leenden, kyssar, och oförglömliga stunder. Drömmer mig bort och analyserar varenda liten kärlekshändelse i mitt liv. Spenderar timmar åt fraser jag tycker är alldeles för fina.

Men nu känner jag ingenting alls, och jag tänker-tänker inte. Jag känner mig så jävla tom.

"vill du träffas på torsdag?"
"aa vi får se, har mycket att göra denna veckan"

 

Det har snart gått två veckor sedan vi sågs. Jag minns så väl när han sa "jag är ganska inåtvänd, och när folk kommer för nära stöter jag ifrån dem". Så då är min fråga, är det nu du stöter ifrån mig? Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, eller vad jag ska tycka, för det är inte första gången det här händer. Eller andra för den delen. Jag vet att jag inte ska dra några slutsatser än. Men magkänslan säger att vi håller på att rinna ut i sanden, han och jag. 

 

Jag vet inte själv om även jag håller på att tröttna, för jag är inte ledsen, men jag är inte glad heller. Just nu bara är jag. Kanske för att jag har varit förberedd hela tiden, sagt saker till mina vänner som "när han sen lämnar, om ett tag när han är borta, sen när han säger hejdå". De har hela tiden svarat "han kommer inte lämna, det är skillnad med honom". 

 

Är det verkligen så? Är det "skillnad" någon gång? För själv tror jag inte på det.