Igår slängde jag alla våra bilder. Du vet alla dom jag lova att aldrig visa för någon. Några pussbilder från våra första månader tillsammans. Jag slängde varenda jävla bild.
Jag har saknat dig, saknat oss, det kan jag erkänna. Men det handlar inte om dig längre.

För jag har de senaste veckorna spenderar tid med en helt fantastisk pojke. I förrgår fick han mig att skratta så att jag grät. Vi satt i en bil och pratade i 8 timmar, bara han och jag. Vi skrev en bucket list med saker vi ska göra. Vi har redan bokat dag för "svälta en hel dag och sen äta pizza" och "barrunda".
Vi har umgåtts otroligt mycket , men våra läppar har inte nuddat varandras än. Men det är inte det viktigaste. Kanske det blir något, och om inte, så kommer jag ha en jävligt bra vän.

Du skulle ha varit här ikväll med oss.
Vi skulle blivit fulla tillsammans och sagt sånt till varann som vi egentligen håller för oss själva.
Men du var inte här ikväll, våra klasskamrater var, och imorgon reser du bort till landet och staden där jag var. Saken är den att jag vet vad som händer där, så egentligen tycker jag att du borde stanna här.

Jag tog taxi hem ikväll, du skulle tagit den med mig. Men du var hemma och packade inför din resa.
Just nu längtar jag tills augusti.
När vi sitter i skolbänken och lyssnar på skitmusik, bara du och jag.

Hundra mil bort, två onyktra sjungandes personer inför en publik som inte förstår språket. Vi dansar, skrattar, och han följer med oss ut.

Någon timme har vi känt varandra men vi lyckas prata om allt. Han berättar om ringen som hänger runt hans kedja, den brukade sitta på hennes finger. Jag berättar om han som brukade vara min. Vi kom fram till att vi var mycket bättre utan dom vi brukade vara med.

Vi dansar, dricker, skrattar, och då och då dyker där upp en kyss. Jag skrattar, kan inte sluta, jag skriker emellanåt för jag känner sådan lycka. Jag minns inte när jag kände riktig lycka sist.

Vi går hem tillsammans. Han pratar om vår framtid, hur han ska flytta till mitt landskap och att jag inte bara är en "semesterflört" som han först trodde. "Du är för fin för mig" "Du måste sluta vara så gullig". Han kastar ut allt.

Lite innan fyra på morgonen somnar han på bordet vid poolen. Jag hjälper honom till hotellrummet där han bor. Vi springer på varandra innan han ska åka hem, dagen efter. "Jag skäms så mycket S, jag minns allt förutom hemvägen och därefter". Han kysser mig hejdå och säger att han ska besöka mitt landskap.

Men det är lite synd att han inte minns det jag minns mest. Men jag är tacksam över att jag träffade honom. För nu vet jag, att jag och han jag spendera sex månader med, är inget jag behöver. För den lyckan jag kände den kvällen kan han inte ge mig. Men jag antar att det är såhär semesterflörtar slutar, även fast han sa att det inte var någon. Men det minns han inte.

Tack L, för att du gjorde min kväll till en av dem bästa.