Jag har träffat pojken med mörkblåa ögon ett par gånger nu. Jag och K. (som han heter) spenderar timmar i hans arton kvadratmeters lägenhet. Vi lagar nudlar, ser ett dussintals filmer, och han kramar mig som om han aldrig vill släppa taget. Han visar mig för vänner och viskar i mitt öra hur mycket dem tycker om mig. Jag sover i hans lakan. Det är hud mot och hans fingrar leker med varenda liten del av min kropp. 

 

- jag tycker om dig. Viskar han.

- jag tycker om dig med.

- är du säker?

 

Saken är den att det känns som att jag alltid är den som tycker om mer, därför blir det tvärdrag i huvudet när han frågar om jag är säker, för varför skulle jag tvivla? Det är alltid dem som försvinner. 

 

Vi går hem från en festival. Hans vän och jag pratar. "Det var längesen jag såg K tycka om någon så mycket."  Jag försöker intala mig att allt är en illusion, att jag drömmer, att han egentligen inte finns och jag måste vakna innan jag fastnat alldeles för mycket. Men det är inte jag som säger "jag kommer sakna dig" timmar innan jag ens gått, det är inte jag som håller fast alldeles för hårt bara för att jag inte får gå, och det är inte jag som ringer tre på natten en fredagskväll och säger, "jag vill sova hos dig, jag kan sova hos någon annan men jag vill vara med dig."

Hög musik, människor som dansar, blinkande lampor i takt till dansande fötter. Hon står på en scen och dansar när hon plötsligt ser honom. S. Pojken som gett mer skada än lycka.Det känns lite i magen men hjärtat slår inte dubbelt längre. Hon tar pojken bredvid sig i handen och går närmre S. Hon står med ryggen mot och han kan omöjligt känna igen henne, för hon är nypermanentad och är inte lika trasig längre. När hon långsamt snurrar får han syn  på henne. Hon försöker spela förvånad, ger honom en lätt kram och vänder sig sedan om för att fortsätta dansa. Han dansar nära henne någon enstakad gång men plötsligt har han försvunnit. 

 

 

"det var så mysigt att komma hem så låg du där helt söt"

Under den här sommaren har jag 

• varit väldigt ledsen över en pojke
• jobbat ihop massor av pengar
• köpt lite för mycket nya kläder
• tappat åtta kilo
• permanentat håret
• träffat en ny pojke

En söndagseftermiddag beställer en pojke vegetarisk hamburgare av en flicka. Hon vet inte hur eller varför, men på något sätt lyckas hon göra intryck på honom och han söker upp henne. De börjar prata. Han berättar att han är en sån som överanalyserar allt och han tyckte hon var jätte söt.



Hon börjar ganska fort inse att han är precis som henne, en filosof som tänker onödigt mycket. De skriver ofantligt långa textmeddelanden och pratar precis som att de känt varandra i evigheter. Han berättar om trasiga hjärtan, hon berättar om trasiga kärlekshistorier, och någonstans möts dem halvvägs. 

 

Han bor en bit bort men hon bestämmer sig för att ta tåget till honom. De yrar runt i en storstad under blå himmel. Hon köper färdigmat som dem sedan äter i hans lilla lägenhet.

De ligger i hans soffa och tittar på dokumentärer och filmer. Hon tycker om när hans fingrar leker med hennes och hon vill aldrig sluta vara i hans famn. Han har mörkblåa ögon och hans läppar är mjuka när de nuddar hennes. "trivs du med mig?" viskar han. Hur skulle hon inte kunna göra det? "Du får stanna över natten om du vill" påpekar han lite nätt.



Hon bestämmer sig för att sova i hans lakan. Två på natten åker han iväg och jobbar i någon timme. Hon vaknar tjugo i fem av att hans mjuka läppar kysser hennes om och om igen. "Jag vill inte sluta pussa dig" viskar hon. På morgonen måste hon bege sig runt elva tiden. Han drar i henne och ber henne stanna. Sedan nämner han att hon måste komma hem till honom fler gånger. Han kysser henne en, två, tre, fyra, fem gånger innan hon får gå.



Nitton nollåtta skriver hon ett textmeddelande: 
Hej. Jag tyckte om att vara hos dig.

Nitton nollnio skriver han ett textmeddelande:
Hej. Jag tyckte om att vara med dig.

Det är sent på kvällen och hans fingrar stryker varenda liten del av hennes kropp. För en gångs skull vet hon vad hon vill och det är att inte vara med honom. Men trots allt hon förklarat och berättat för honom ger han inte upp. Säger saker som "jag ska ingenstans, att du tycker om någon förändrar ingenting". Han slutar aldrig röra henne, hans fingrar leker med hennes, och hon har nog aldrig blivit så bra omhändertagen.Men varje gång han kysser henne vet hon att det är fel, och innerst inne vet hon att det aldrig kommer bli dem. Fast det förstår han inte.

 

För saken är den att man kan må lite bättre av sin reservlycka, men man kan inte leva på den. 

 

Bestämde träff med S idag men han tyckte att fotbollsmatch var viktigare och avboka. Han sa att vi kunde ta det en annan gång, jag svara med att vi inte behöver ta det alls om han nu inte vill. Han förklara att han inte vet vad han vill, och att jag ödslar tid på något som aldrig kommer ske. Därför blev mina sista bokstäver till honom

"Synd. För jag hade kunnat ge dig allt, om inte mer. Men vill du inte så kan jag inte ändra på det."

 

Det är över på riktigt nu, han och jag. Egentligen är det väl nu jag borde vara ledsen, men det känns som att en tio kilos sten har lossnat från hjärtat.

 

Jag tror jag är allergisk mot kärlek. För varje gång den inträffar är det så bra i början. Det känns i magen, hjärtat och livet börjar dansa. Men med tiden ändras saker och jag får utslag som tårar, hjärtont, och magknip.

Ring mig S. Det var trots allt du som skrev "jag har längtat så länge efter dig"