Det jobbigaste är inte att man aldrig kommer få räkna hans hjärtslag igen, aldrig mer göra runda cirklar på de mjukaste handflatorna, eller aldrig få vara tillräckligt nära för att känna doften som gör knäna svaga.
Det jobbigaste är när någon frågar "du kan väl ta med honom?" och man måste förklara varför det inte går.
När mamma dyker upp och frågar "träffar du inte honom längre?" och hon inte förstår när man säger att man inte vill prata om det. Hon fortsätter fråga och man känner att tårkanalerna nästan är översvämmade. 
Då ljuger man när hon frågar "var det han eller du?" och svarar "båda".