Sitter på en buss någonstans i Småland. På väg hem från min vän tog jag en snabb fika med de finaste ögonen. Egentligen vet jag inte varför jag gjorde det. Kanske för att få ”jag har gått vidare” känslan. De var månader sedan vi sågs. Men trots det kunde jag inte kontrollera min puls. Den kommer kanske aldrig bli så snabb som då. Men den kommer alltid göra mina skratt lite längre, och ögonen lite mer glittriga.
Han reser iväg snart. Det är så det ska vara. Det är så det alltid har varit.
Men trots det avslutar han ändå med ”vi ses”.

(för det blir ju alltid så)