Jag vet inte riktigt hur många gånger jag tagit bort hans nummer och sedan lagt dit det igen, jag kan inte räkna hur många gånger jag önskat och bett på mina knän att han ska prata med mig, och det går inte att förklara med ord hur svår den här månaden har varit. Men någonstans känns det som att för varje dag som går tappar jag lite tyngd från hjärtat. Det känns som att jag stirrat mig blind den senaste månaden och trasslat in mig i alldeles för mycket känslokaos. Jag må gå runt och småleta efter honom när jag går genom staden vi bor i, eller hoppas lite att det är han som skriver när jag får ett sms tjugotrefemtioåtta. Men jag har aldrig blivit behandlad så illa av någon, och ingen har någonsin fått mig att må dåligt över något som inte ens är mitt fel. Allt det här är egentligen hans röra.
För jag var hans om han ville, och jag sa att jag kunde vänta, men det ville han inte.

Han valde att inte välja mig, och nu får han stå för det.