Det var tyst mellan oss i några dagar. Han var på sitt håll och jag på mitt. Men tidigt en torsdagsmorgon skrev han att vi måste ses innan jag åker och spenderar helgen trettiofem mil bort. Jag tog min resväska, slängde ner lite kläder och begav mig mot tågstationen. Jag åkte tåg till honom där jag spenderade natten. Hans hud mot min, smekningar längs ryggraden, händer som är sammanflätade.

 

Jag vill inte verka negativ men visst börjar man undra när han ska försvinna? Då han – likt alla mina andra pojkar – kommer med en dålig ursäkt och väljer att gå ett annat håll. Tills det går fel njuter jag. Av hans mörkblåa ögon, pojkrygg och läppar jag aldrig vill sluta kyssa.

 

Nu sitter jag på ett tåg mitt i Sverige och är på väg till en nära vän som bor lite längre bort. Under resan åker jag förbi min första kärleks hemby. Han bor inte kvar där längre, han har rest iväg några månader och verkar ha det bra. Trots att jag inte har kvar de känslor jag hade för honom en gång i tiden, så kan jag ändå känna gamla fjärilsvingar fladdra gömt någonstans. Det var trots allt han som lärde mig känna på riktigt.