bristande känslor

 
Jag har ingen fransman längre. Sedan drygt en och en halv vecka tillbaka. Jag har ingen som säger "jag älskar dig" och "du är det bästa som hänt mig". Ingen som frågar när vi ska träffas och håller om mig innan jag somnar.
 
Även om "det är slut mellan oss" låter så drastiskt så är det precis vad vi är. Slut. Vi hade fantastiska månader. Men vi båda märkte av att det inte fanns någon kärlek kvar. 
Det som fanns kvar var tryggheten. Beroendet av att ha någon. 

Jag grät rätt mycket. Skrek i bilen hela vägen hem från jobbet. Skrek i kudden och hade så jäkla ont i magen. Därför blir jag rädd, tänk om jag hade varit kär i honom fortfarande, hur ont hade det gjort då? 
Jag saknar inte honom. Jag saknar någon. Jag kan sakna våra första två månader tillsammans. Men helt ärligt var våra sista två månader inget vidare.

Det enda som gjorde mig chockad var att han kände likadant. Jag var så envis med att det bara var jag som kände som jag gjorde, det var bara jag som hade tappat känslorna.
Men plötsligt dyker han upp i sin bil och säger att vi borde gå vidare. Han gjorde vad jag inte vågat. Kanske var det därför jag blev så ledsen.
 
Jag kommer aldrig glömma oss. Jag kommer aldrig glömma hur fin han var mot mig.

Tack för en fin tid. 
Du gav mig så mycket som ingen annan någonsin har gett mig.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0