Flyttade till en fin vän en vecka, det är därför det har varit lite tyst här. Men jag kan lova att saker har hänt.
Såhär låter den trasiga kärlekshistorian som har fått lite plåster på sig.

Det är festivalhelg. Första dagen bär jag min vita klänning tillsammans med de blåa skorna. Vi dansar, dricker, och sjunger högt i lägenheten på tredje våningen. Vi åker ner mot stan för att göra den osäker. I slutet av kvällen hamnar jag och min fina vän B ensamma. Vi går förbi nattklubben och jag ser S. Han och hans vänner är påväg därifrån. Det pumpar adrenalin och jag samlar allt mod jag har och springer ifatt honom. Jag lägger handen på hans rygg och hälsar på honom. Han slår armarna om mig och mina knän viker sig. Men adrenalinet fortsätter pumpa och jag puttar honom ifrån mig och skriker

 

Han slår armarna om mig igen och säger åt mig att jag borde lugna mig, att jag inte ska tänka på det och bara njuta av den här stunden. Där fanns meningar som "jag var så arg" "jag hade verkligen mycket att göra" "hur kunde du göra det med honom?" Jag känner hur tårarna är precis bakom ögonlocken men jag vägrar släppa fram dem. Jag ber honom höra av sig imorgon, jag verkligen ber med allt jag har att han ska skicka bokstäver till mig. En halv timme senare skriver han "Hej jag kan inte vänta längre..." B som funnits vid min sida hela kvällen ber mig att inte svara, trots att jag står och gråter floder bakom en container. Hon lägger armen om mig, och tar hem mig till henne. Vi ligger och tittar på stjärnorna som lyser i hennes tak, och jag har riktigt svårt att somna.

Dagen därpå svarar jag honom, fem timmar senare skriver han meningar som

 

Festivalfirandet fortsätter. Egentligen hade jag tänkt lägga alkoholen åt sidan men ett glas blir till flera och det dröjer inte länge förrän huvudet snurrar. Jag och E lyckas tappa bort de andra och när vi går förbi nattklubben står han där igen. Han ber mig följa med mig in och hur skulle jag kunna säga nej? Musiken är nu ännu högre och jag står på mitten av dansgolvet med S och låter lycka fylla varenda cell jag har. Han frågar mig om jag vill gå ut och prata. En halv minut senare står vi utanför nattklubben. I början är samtalet lugnt, han berättar hur glad han blev över att springa på mig för han har saknat mig. Men desto längre tiden går desto mer känslor kommer fram. Vi bråkar, kramas, delar kyssar, bråkar, kramas.

 

 

Jag känner hur tårarna ligger och trycker, och den här gången kan jag verkligen inte hålla tillbaka tårarna. Jag trycker pannan mot hans bröst och han håller om mig. Han trycker mig ifrån honom och säger att han måste tänka. Tystnad. Jag stryker fingrarna längs hans hals. 

"Jag måste få tänka. Jag ringer dig när jag har bestämt mig"

Sedan försvinner han. Nu är det slut på festivalfirande och jag väntar på ett samtal från honom. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, för här kommer det värsta. 

Jag är kär i honom.

Jag går längs stranden med pojken jag träffade i onsdags. Vi slår oss ner i gräset där vi spenderar en timme eller två. Jag letar fyrklöver och inser ganska fort att det är lättare att fuska ihop sig ett.

"- här, önska dig något
 - okej då
 - har du önskat?

 - nej men jag kan visa dig istället"

 

Då han lutar sig fram och kysser mig, om och om igen. Han gör runda cirklar på min rygg, kysser mig nätt på pannan, och leker med mitt hår. En stund senare sitter vi i hans bil och lyssnar på radiomusik. Han ber om att få köra mig hem och hela resan har han sin hand på mitt lår, och han släpper inte taget.

Det är såhär historian börjar. Allt är fint, allt är bra. Sedan har vi mig, som jämnt och ständigt sitter och letar fel. Jag är osäker och förvirrad ända tills den dagen han börjar bete sig konstigt, då byter rollerna plats. 
Och mitt känslokaos börjar.
Jag vet inte om jag orkar det igen.

Det är onsdagskväll. Vi är runt tjugo personer i ett hus lite längre bort från tågstationen. Vi blandar alkohol, grillar marshmallows, och lyssnar på hög musik. Jag har en vit tajt klänning och mina blåa skor som en gång blev kritiserade av en nästan bortglömd pojke. Jag börja prata med han som är en och åttiofyra centimeter lång, har ljusblåa ögon,och en tatuerad text på underarmen.

 

Ena sekunden sitter vi på en terass med filtar och regn som öser ner någon decimeter ifrån oss, andra sekunden står vi på ett vardagsrumsgolv och dansar till halvdålig musik. Jag säger att klockan är mycket och att jag borde cykla hem. Han tycker att det är en dålig idé och kysser mig istället. En kyss leder till flera men efter ett tag påpekar jag att jag måste åka hem. 

Två på natten cyklar jag hem i ösregn med vit tajt klänning och blåa skor som en gång blev kritiserade av en pojke som nu är ännu längre bort. På morgonen skickas det textmeddelanden från okända siffor, nästan lite gulligt att pojken med ljusblåa ögon faktiskt kom ihåg mig.

 

 

 

För jag är femtusen gram lättare, jag har en ny garderob, och jag har sommarjobbat ihop pengar som jag inte alls vet vad jag ska slösa dem på. Det står en ny högtalare i mitt rum och jag låter musiken överrösta varenda slag i mitt hjärta. Jag har kommit rätt nära en av mina kollegor. Det kan ibland vara väldigt skönt att verkligen kunna prata med någon som inte känner en alls, som inte vet några hemligheter, och som plötsligt skriver godnatt/godmorgon sms. Min syster utbrast idag "halva sommarlovet har redan gått.. så fort det har gått". Jag håller inte med henne alls, det känns som att sommarlovet har pågått i evigheter, för vissa dagar har varit likt ett maraton. Men jag tror på förändring, och jag tror på andra delen av sommarlovet.

Ibland känns det som,

"Om du hör av dig och drar upp allting igen kommer jag slå ditt huvud i en glasruta"

Men sedan kommer andra stunder som,

"Du får allt, bara du hör av dig"

Minns ni charmpojken? Det har varit lite tyst om honom på ett tag, kanske för att han är den största anledningen till att S inte pratar med mig längre. Men ibland kommer man till en gräns då man inte har ork att vara arg längre, kanske därför jag gick med på att träffa charmpojken i fredags. Vi satt utanför min dörr, han rökte cigaretter och vi lyssnade på 60-tals musik när han fråga,

- Hur går det med S?
- Han pratar inte med mig.
- Och det är mitt fel..
- Nja, jo..
- Det var lite därför jag ville komma hit idag. Det känns inte bra du vet.

Det kändes bra att höra honom säga det, för charmpojken visar oftast inte känslor, men igår gjorde han. Mot kvällen började han hålla om mig och jag vet inte riktigt hur det gick till men plötsligt hade han händerna runt halsen och kysste mig mjukt på läpparna. Han har aldrig rört mig på det vis som han gjorde i fredags. Han var så försiktig, precis som om jag vore något som kunde gå i sönder när som helst. Nävar knutna i lakanen, kyssar längs halsen, fingrar strykandes längs ryggen, 60 tals musik klingandes i bakgrunden, mjuk solbränd pojkhud.

Ibland har jag undrat om jag någonsin skulle kunna få hjärtklappningar för honom, fast det hade aldrig gått, det är trots allt charmpojken vi talar om.
Och han har bestämt sig för att flytta till andra sidan jordklotet. Lite synd, för även om jag varit arg på honom den senaste tiden kommer jag kanske sakna honom.

Jag vet inte riktigt hur många gånger jag tagit bort hans nummer och sedan lagt dit det igen, jag kan inte räkna hur många gånger jag önskat och bett på mina knän att han ska prata med mig, och det går inte att förklara med ord hur svår den här månaden har varit. Men någonstans känns det som att för varje dag som går tappar jag lite tyngd från hjärtat. Det känns som att jag stirrat mig blind den senaste månaden och trasslat in mig i alldeles för mycket känslokaos. Jag må gå runt och småleta efter honom när jag går genom staden vi bor i, eller hoppas lite att det är han som skriver när jag får ett sms tjugotrefemtioåtta. Men jag har aldrig blivit behandlad så illa av någon, och ingen har någonsin fått mig att må dåligt över något som inte ens är mitt fel. Allt det här är egentligen hans röra.
För jag var hans om han ville, och jag sa att jag kunde vänta, men det ville han inte.

Han valde att inte välja mig, och nu får han stå för det.

"Jag längtar tills det har gått fyra år
- Varför just fyra år?
För det tar kroppen fyra år att byta ut alla celler i kroppen.
Och då finns det inte en enda cell i min kropp som blivit bedragen av honom"

- En hjärtekrossad vän.