Klockan är noll ett fyrtionio. Han är ute med sina vänner och jag ligger och sover. Han skriver lite för känsliga saker till mig som jag inte hinner se, förrän hans vän ringer mig. Hans vän frågar om han får skicka hem honom till mig, för han kan inte alls ta hand om sig själv. 
Noll två trettiotre går han stödjandes på mig från taxin till min dörr. Jag tar av hans kläder, lägger honom i sängen, och ger honom vatten. Han säger ingenting, han bara stirrar rakt ut i luften. Försöker krama om mig, och pilla i mitt hår men jag säger att det är bättre om han sover. 

 

Han vaknar dagen efter med ungefär tre timmars minneslucka, han minns inte ens att han kom hem till mig. Jag berättar vad som har hänt men hans blick är tom och stirrandes på min vägg. Hans ångest är så otroligt stor,
"jag är verkligen ledsen S, det borde inte ha hänt". Jag ber honom glömma, för det är sånt som händer.

 

Jag åker till jobbet, han åker hem. 
På kvällen är jag med honom, och på något sätt känns det som att vi kommit varandra ganska mycket närmre.

 

 

 

 

Våga inte komma nu och säg att du ska ha det som du nu aldrig kommer få. 

 

Men jag kan sakna K ibland. När jag sitter på tåget och lyssnar på låten jag alltid lyssnade på när jag åkte tåg till honom. Stunderna när han visade mig för nya vänner, han var så stolt och talade om för dem hur bra jag var, när jag stod bredvid. Eller torsdagskvällen när vi somna någonstans långt ner i Skåne och han knappt släppte taget om mig mig när jag skulle gå klockan sex på morgonen. Då vi satt i varandras famnar i duschen och inte sa någonting, bara lät vattnet rinna längs varje kroppsdel.

 

Då saknar jag honom.

Fick en liten fin text 02.11 inatt från min första kärlek.

 

Jag har idag inlett ett stort projekt, då jag rensar ut satan ur mitt rum.
Mitt i allt kaos hittar jag en viss cd-skiva, med tillhörande litet brev och även en ljustårta, allt hörandes från min 22 födelses dag.

Jag läser brevet. Jag lyssnar på skivans enda ljudspår. Med skammen i kroppen måste jag erkänna att jag nästan glömt lite vilken fantastisk människa du är, på alla sätt och vis.
Det är när jag tänker så som jag mår dåligt över att jag inte kunde besvara dina känslor för mig riktigt på samma sätt.
Du är verkligen en av de bästa människor jag träffat - trots att du är från Skåne. Glöm aldrig det.
Och tack, för allt.

Vi avundas dem som lyckats få pojken man råkar lägga lite extra märke till.

Lite som han som en gång viskade "jag saknar dig"

eller som pekade på musiken jag lyssnade på och log.

 

Fast han är ju hennes. 

"Vi som höll deras hår när de kräktes.
Vi som aldrig sa hora.
Vi är också de som aldrig blir deras."

Det gör ont att säga till sin första kärlek att man inte kan träffas och umgås sådär nära när man träffar någon annan.

(och även fast jag vet att vi bara hade delat samma lakan en natt, och att han sen rest iväg igen, och igen, så är det fortfarande första kärleken.)

 

Jag har träffat en ny pojke. Eller sanningen är att jag har träffat honom ett tag nu. Jag vet inte riktigt varför jag inte har skrivit om honom, men här kommer lite kärlek.

Han har blont kort hår och är från La France. Han öppnar dörrar och när jag sitter i hans famn i hans skrivbordsstol lyfter han mig till sängen. Idag skulle han göra allt jag sa, bara för att den stackars pojken förlorat ett vad. "Du kan räkna med att frukost på sängen kommer finnas med" sa jag någon dag innan. 
När han kom hit igår hade han en påse med hemligheter med sig som jag inte fick titta i. Han la in sakerna i kylen och den fick jag inte heller öppna.

Imorse steg han upp och började göra frukost. Det jag från början hade tänkt mig var min yoghurt med cornflakes i men det hade inte han. Efter sextio minuter kom han tillbaka med ett stort glas juice och ett glas yoghurt. Därefter kom det en tallrik med världens största pannkakor med grädde, jordgubbar och smält samt riven choklad på. Där hade han stått, i mitt kök, där han inte visste var någonting fanns, och gjort världens finaste frukost till mig. 

 

(och det är lite hemskt att jag i lördags svarade "jag vet inte" på hans "vad är vi" fråga. För jag är ju som jag är, letar fel, och när saker väl börjar bli seriösa så är jag inte lika säker längre. Förutom när det kommer till alla de idioter jag träffat, de har jag alltid velat ha. Men det här en riktigt fin kille, som säger "du förtjänar det bästa" och som håller om en hela natten. Ändå är jag osäker, för jag vill egentligen vara själv.Vad är det för fel på mig?)

"Jag har varit kär en gång, hjärntvättad en, och haft känslor de andra.
- hjärntvättad? vad innebär det?
- man blir så dåligt behandlad att man tror man är kär"

I en hundratjuocentimeters säng ligger två stycken med alldeles för mycket minnen. Det stirras på tak, sängbord, väggar. Allt, förutom på honom. 
Det gör ont i henne, och hon vill inte mer. Orkar inte. Vet inte hur hon ska ta sig därifrån. Låter det som egentligen inte ska hända - hända. Förstör alla minnen de någonsin delat, för nu vill hon aldrig se honom igen. 

 

09.03. Springer därifrån. Aldrig igen.

För exakt en vecka sedan sprang jag på K. Vi var nog lika chockade båda två. I min stad, på en nattklubb. Minnen dök upp och jag tror vi båda blev lite för nostalgiska.

"Så fin du är" skrev han när vi inte befann oss på samma dansgolv. Vad ville han att jag skulle svara? Att det var okej? Att det är lugnt att be någon att bara vara ens vän när man delat samma lakan flera nätter. En stund senare stod vi utanför nattklubben. Han försökte krama och kyssa mig.

"Du kan inte be mig vara din vän och sedan göra sådär" Jag skrek, putta på honom, jag tror jag grät också, jag minns inte riktigt. Vi somna i samma soffa den kvällen. Han höll om mig lite mer än han brukar. På morgonen påpeka han att jag borde åka till honom, jag frågade varför jag skulle göra det när vi bara är vänner? Han svarade inte utan kollade ner i golvet. 

 

Helt ärligt vet jag inte riktigt vad jag ska känna, eller vad jag känner för den delen. Ska jag sakna dig? Ska jag vilja ha tillbaka dig? Jag vet ingenting längre.