För ungefär två år sedan var jag så kär att jag inte kunde stå på mina ben, jag var så skärrad att jag var ett vandrande vrak. Jag var ung, naiv, och trodde att jag kunde få den bästa pojken av dom alla.

Eller, jag hoppades på det. Önskade att få honom så jävla mycket. Det blev aldrig så, som i vilken patetisk kärlekshistoria som helst. Det konstiga är, att jag kan fortfarande komma ihåg hur jag kände när jag tittade på honom, när han skrev texterna jag grät över. Det sitter som brännmärken.

Idag är jag med någon annan, och jag är jättelycklig med honom men, det känns fan inte som det gjorde tvåtusenelva. Och jag vet att det var "första kärleken", och att det är annorlunda och all den skit dom säger. Det jag mer är orolig över är, borde jag inte känna mig "mer kär" ? Borde jag inte tänka på alla saker vi ska göra under all den tid vi kommer spendera tillsammans? Borde jag inte få dom satans fjärilarna i magen?
För helt ärligt, jag har inte dom, men jag vill ju självklart vara med honom. Vi har det riktigt bra. 

Jag tänker inte driva en blogg där jag skriver hur fantastiskt mitt förhållande är och hur underbart det har det. För, 

1. Mitt förhållande är inte alltid fantastiskt och underbart

2. Folk som säger att att allt i deras förhållande är fantastiskt och underbart hela tiden är mytomaner. 

3. Jag är ingen mytoman.

Samtidigt är jag glad över att jag inte är så "kär" som jag var tvåtusenelva, för jag har lovat mig själv att aldrig bli så beroende av någon igen. Jag ser förhållande runt omkring mig och de är så fastbundna av varandra att det kommer slita sönder dom. 

"du är det bästa som någonsin har hänt mig"

Det förvånar mig att jag inte skrivit så mycket om honom här. Det brukar jag alltid göra. Varenda inlägg brukar skrika om deras handlingar och ord. Innan var det alltid någon som behandla mig dåligt. Antingen var det fem avbokningar i rad, nonchalans, dumma kommentarer, eller så blev man tagen för givet. Så är det inte nu. Nu har jag någon som öppnar dörrar för mig, lägger armarna om midjan när jag brer mackor, och visar för alla hur kär han är i mig. Kanske är det just därför jag inte skrivit något här, för man har alltid en tendens att skriva när någonting är dåligt, och vara tyst när det är bra. Jag går inte runt och är rädd längre, jag har hittat en trygghet som jag inte ens kan beskriva.  Han är fantastisk, bara lyssna på det här..

Det är fredagskväll. Jag har varit på en fest och firat en klasskompis som nyss fyllt 18. Jag ska ta en tidig buss hem, men innan jag åker hem går jag inom festen han är på. Han har hällt i sig lite mer glas än han borde och han är rätt så påverkad. Vi har inte träffats på hela veckan för att min vecka varit lite för uppbokad. Han nästan springer fram när han ser mig, kramar om mig och kysser mig flera gånger. När vi sitter i soffan säger han plötsligt lite påverkad,

- Jag har väntat hela veckan på dig S.
- Jag vet, men vi ska träffas nu på söndag.
- Jag kom till din skola och hade med mig en blumma (han kan inte säga blomma utan säger blumma istället)
men du skrev att du inte hann för att din lektion börjat.

- ....Men A, förlåt jag trodde du var i stan, du skrev inte att du var på skolan just då.
- Nej jag vet men jag gick in på skolan och leta efter dig.
- Vad var det för färg på blomman?
- Jag hade en vit blumma och en vit skjorta på mig.
- Vad gjorde du av blomman?
- Jag slängde den. I papperskorgen. 

 

Fan vad fin han är.

Vad hände med dig?
Kom tillbaka.

 

Det tänktes mycket tankar den kvällen. Kanske lite för mycket. Var det såhär jag ville ha det sen? Var det såhär jag ville ha det nu? Jag tror vi tänker för mycket. På vad vi vill, vad vi gör, hur vi är, istället för att bara vara. Jag tror precis som hon att det låg jävligt mycket snefylla i luften den kvällen, och alla skulle kunna hamna på varsin sida av vägen. Jag drack öl (jag hatar öl), spelade air hockey, hade en blombukett ritad på mitt ben, ett djur på underarmen, och en text på handen. Jag sov oroligt och gick hem i klackaskor en söndagsmorgon.

Kanske behövde jag den där kvällen, för att inse att det bara finns en pojke jag vill vara med just nu.

"Haha vad tittar du på?
- Du är så vacker"

Jag har saknat dig hela veckan. 
Ett tag trodde jag du hade slutat svara helt och tänkte "du är väl lika jävla patetisk som alla andra jag träffat".
Skillnaden mellan dem och dig är att du stannar. 
Ikväll ska vi snurra tillsammans, du och jag.

 

Klockan är noll ett fyrtionio. Han är ute med sina vänner och jag ligger och sover. Han skriver lite för känsliga saker till mig som jag inte hinner se, förrän hans vän ringer mig. Hans vän frågar om han får skicka hem honom till mig, för han kan inte alls ta hand om sig själv. 
Noll två trettiotre går han stödjandes på mig från taxin till min dörr. Jag tar av hans kläder, lägger honom i sängen, och ger honom vatten. Han säger ingenting, han bara stirrar rakt ut i luften. Försöker krama om mig, och pilla i mitt hår men jag säger att det är bättre om han sover. 

 

Han vaknar dagen efter med ungefär tre timmars minneslucka, han minns inte ens att han kom hem till mig. Jag berättar vad som har hänt men hans blick är tom och stirrandes på min vägg. Hans ångest är så otroligt stor,
"jag är verkligen ledsen S, det borde inte ha hänt". Jag ber honom glömma, för det är sånt som händer.

 

Jag åker till jobbet, han åker hem. 
På kvällen är jag med honom, och på något sätt känns det som att vi kommit varandra ganska mycket närmre.

 

 

 

 

Våga inte komma nu och säg att du ska ha det som du nu aldrig kommer få. 

 

Men jag kan sakna K ibland. När jag sitter på tåget och lyssnar på låten jag alltid lyssnade på när jag åkte tåg till honom. Stunderna när han visade mig för nya vänner, han var så stolt och talade om för dem hur bra jag var, när jag stod bredvid. Eller torsdagskvällen när vi somna någonstans långt ner i Skåne och han knappt släppte taget om mig mig när jag skulle gå klockan sex på morgonen. Då vi satt i varandras famnar i duschen och inte sa någonting, bara lät vattnet rinna längs varje kroppsdel.

 

Då saknar jag honom.

Fick en liten fin text 02.11 inatt från min första kärlek.

 

Jag har idag inlett ett stort projekt, då jag rensar ut satan ur mitt rum.
Mitt i allt kaos hittar jag en viss cd-skiva, med tillhörande litet brev och även en ljustårta, allt hörandes från min 22 födelses dag.

Jag läser brevet. Jag lyssnar på skivans enda ljudspår. Med skammen i kroppen måste jag erkänna att jag nästan glömt lite vilken fantastisk människa du är, på alla sätt och vis.
Det är när jag tänker så som jag mår dåligt över att jag inte kunde besvara dina känslor för mig riktigt på samma sätt.
Du är verkligen en av de bästa människor jag träffat - trots att du är från Skåne. Glöm aldrig det.
Och tack, för allt.

Vi avundas dem som lyckats få pojken man råkar lägga lite extra märke till.

Lite som han som en gång viskade "jag saknar dig"

eller som pekade på musiken jag lyssnade på och log.

 

Fast han är ju hennes. 

"Vi som höll deras hår när de kräktes.
Vi som aldrig sa hora.
Vi är också de som aldrig blir deras."

Det gör ont att säga till sin första kärlek att man inte kan träffas och umgås sådär nära när man träffar någon annan.

(och även fast jag vet att vi bara hade delat samma lakan en natt, och att han sen rest iväg igen, och igen, så är det fortfarande första kärleken.)

 

Jag har träffat en ny pojke. Eller sanningen är att jag har träffat honom ett tag nu. Jag vet inte riktigt varför jag inte har skrivit om honom, men här kommer lite kärlek.

Han har blont kort hår och är från La France. Han öppnar dörrar och när jag sitter i hans famn i hans skrivbordsstol lyfter han mig till sängen. Idag skulle han göra allt jag sa, bara för att den stackars pojken förlorat ett vad. "Du kan räkna med att frukost på sängen kommer finnas med" sa jag någon dag innan. 
När han kom hit igår hade han en påse med hemligheter med sig som jag inte fick titta i. Han la in sakerna i kylen och den fick jag inte heller öppna.

Imorse steg han upp och började göra frukost. Det jag från början hade tänkt mig var min yoghurt med cornflakes i men det hade inte han. Efter sextio minuter kom han tillbaka med ett stort glas juice och ett glas yoghurt. Därefter kom det en tallrik med världens största pannkakor med grädde, jordgubbar och smält samt riven choklad på. Där hade han stått, i mitt kök, där han inte visste var någonting fanns, och gjort världens finaste frukost till mig. 

 

(och det är lite hemskt att jag i lördags svarade "jag vet inte" på hans "vad är vi" fråga. För jag är ju som jag är, letar fel, och när saker väl börjar bli seriösa så är jag inte lika säker längre. Förutom när det kommer till alla de idioter jag träffat, de har jag alltid velat ha. Men det här en riktigt fin kille, som säger "du förtjänar det bästa" och som håller om en hela natten. Ändå är jag osäker, för jag vill egentligen vara själv.Vad är det för fel på mig?)

"Jag har varit kär en gång, hjärntvättad en, och haft känslor de andra.
- hjärntvättad? vad innebär det?
- man blir så dåligt behandlad att man tror man är kär"