I en hundratjuocentimeters säng ligger två stycken med alldeles för mycket minnen. Det stirras på tak, sängbord, väggar. Allt, förutom på honom. 
Det gör ont i henne, och hon vill inte mer. Orkar inte. Vet inte hur hon ska ta sig därifrån. Låter det som egentligen inte ska hända - hända. Förstör alla minnen de någonsin delat, för nu vill hon aldrig se honom igen. 

 

09.03. Springer därifrån. Aldrig igen.

För exakt en vecka sedan sprang jag på K. Vi var nog lika chockade båda två. I min stad, på en nattklubb. Minnen dök upp och jag tror vi båda blev lite för nostalgiska.

"Så fin du är" skrev han när vi inte befann oss på samma dansgolv. Vad ville han att jag skulle svara? Att det var okej? Att det är lugnt att be någon att bara vara ens vän när man delat samma lakan flera nätter. En stund senare stod vi utanför nattklubben. Han försökte krama och kyssa mig.

"Du kan inte be mig vara din vän och sedan göra sådär" Jag skrek, putta på honom, jag tror jag grät också, jag minns inte riktigt. Vi somna i samma soffa den kvällen. Han höll om mig lite mer än han brukar. På morgonen påpeka han att jag borde åka till honom, jag frågade varför jag skulle göra det när vi bara är vänner? Han svarade inte utan kollade ner i golvet. 

 

Helt ärligt vet jag inte riktigt vad jag ska känna, eller vad jag känner för den delen. Ska jag sakna dig? Ska jag vilja ha tillbaka dig? Jag vet ingenting längre.  

Ibland måste man hålla vissa grejer för sig själv.
Det här är en sån grej.

 

För första gången på länge vill jag vara helt för mig själv.
Jag vill inte träffa någon alls.
Jag vill inte att K kommer tillbaka, eller S för den delen.
Jag vill inte ha någon. Jag klarar mig bättre själv.

 

 

 

"hejsan hur mår du?"

Vem ger dig rätt till att fråga hur jag mår? Och vem ger dig rätt till att fråga om vi kan träffas?

Fuck you.

Jag har tagit bort ditt telefonnummer.
Raderat din tumblr från mina favoriter.
Döljt dina händelser på facebook.

Det har gått en vecka idag. Saken är den att det känns som att du aldrig existerats. Du bor långt härifrån, vi pratar inte, jag ser inte dig, min hjärna tillåter inte att tänka på dig. Du existerar bara när någon frågar var du har tagit vägen, eller när jag läser om dig här. (och de enstaka gånger när man är känslomässigt ostabil)

Om vi hade varit tillsammans hade det sett ut såhär:

 

 

Rummet är städat, läxorna gjorda, jag har lagat mat, tvätten är fixad, och jag ska träna sju imorgon bitti. Jag tänker  på allt som jag vanligtvis inte tänker på. Vad jag ska äta till middag, att höger fot inte känns som vänster när jag går i mina nya skor, hur många dagar det är till höstlovet, hur många timmar det är tills jag inte ska göra någonting,  vad det går på tv, hur mycket det finns kvar i min morgonfil. 

 

Vanligtvis är det kaos i huvudet och känslor kastas till höger och vänster. Jag tänker på minnen, ord, leenden, kyssar, och oförglömliga stunder. Drömmer mig bort och analyserar varenda liten kärlekshändelse i mitt liv. Spenderar timmar åt fraser jag tycker är alldeles för fina.

Men nu känner jag ingenting alls, och jag tänker-tänker inte. Jag känner mig så jävla tom.

"vill du träffas på torsdag?"
"aa vi får se, har mycket att göra denna veckan"

 

Det har snart gått två veckor sedan vi sågs. Jag minns så väl när han sa "jag är ganska inåtvänd, och när folk kommer för nära stöter jag ifrån dem". Så då är min fråga, är det nu du stöter ifrån mig? Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, eller vad jag ska tycka, för det är inte första gången det här händer. Eller andra för den delen. Jag vet att jag inte ska dra några slutsatser än. Men magkänslan säger att vi håller på att rinna ut i sanden, han och jag. 

 

Jag vet inte själv om även jag håller på att tröttna, för jag är inte ledsen, men jag är inte glad heller. Just nu bara är jag. Kanske för att jag har varit förberedd hela tiden, sagt saker till mina vänner som "när han sen lämnar, om ett tag när han är borta, sen när han säger hejdå". De har hela tiden svarat "han kommer inte lämna, det är skillnad med honom". 

 

Är det verkligen så? Är det "skillnad" någon gång? För själv tror jag inte på det.

 

Det kommer inte bli du och jag, 

eller hur?

Ni kanske minns när jag en gång berätta om pojken som tyckte om mig lite mer än jag tyckte om honom. Saken är den att jag har försökt förklara för honom ett antal gånger att det inte kommer bli vi, men han ger sig inte. Däremot vill jag inte stänga ute honom helt eftersom vi är väldigt bra vänner och har riktigt roligt ihop.

 

Han var här i förrgår. Det var veckor sedan vi träffades, jag har inte velat för jag har varit rädd att han ska försöka något. Men det gick bra. Vi satt med ett avstånd, pratade och skrattade. Men ibland tittar han på mig sådär ni vet. Den blicken vi själva brukar ha när det slår lite extra för någon. Och det är verkligen hemskt att det är jag som är den "elaka" i den här situationen, för rollerna brukar alltid vara ombytta. Det är alltid jag som tycker om mer, men inte den här gången. 

 

Jag minns för ett och ett halvt år sedan. Så avundsjukt jag var på henne.Hon som på något vis lyckats få min första kärlek att kära ner sig i henne. Förvisso var de inte tillsammans längre och det hade bara hållt en månad. Men ibland kunde han prata om henne som jag pratade om honom. Jag minns när jag såg en gammal bild på dem. Sättet han tittade på henne.. Jag avskydde det något fruktansvärt.

Nu är jag inte avundsjuk på henne längre. För idag har hon inte den kontakten med honom som jag har. Vi skriver fortfarande meddelanden till varandra medan dem talas vid någon gång per år. Om fem år kanske han och jag sitter och skrattar i samma lägenhet medan dem förblir främlingar med minnen.

 

Något som gått och slagit sönder hennes tankar i dagar. Vad skulle ske om där faktiskt fanns något? Vad skulle han säga? Vad skulle hon göra?
Tre minuter. Kanske de längsta tre minuterna i hennes liv. Timglas i vänstra hörnet. Väntan. Evighet. 

Där fanns inget. Så stod det i alla fall. Hon har börjat andas normalt igen, men det går tungt, för tänk om.

"- vad tänker du på?
- inget, vad tänker du på?
- allt."