Det var tyst mellan oss i några dagar. Han var på sitt håll och jag på mitt. Men tidigt en torsdagsmorgon skrev han att vi måste ses innan jag åker och spenderar helgen trettiofem mil bort. Jag tog min resväska, slängde ner lite kläder och begav mig mot tågstationen. Jag åkte tåg till honom där jag spenderade natten. Hans hud mot min, smekningar längs ryggraden, händer som är sammanflätade.

 

Jag vill inte verka negativ men visst börjar man undra när han ska försvinna? Då han – likt alla mina andra pojkar – kommer med en dålig ursäkt och väljer att gå ett annat håll. Tills det går fel njuter jag. Av hans mörkblåa ögon, pojkrygg och läppar jag aldrig vill sluta kyssa.

 

Nu sitter jag på ett tåg mitt i Sverige och är på väg till en nära vän som bor lite längre bort. Under resan åker jag förbi min första kärleks hemby. Han bor inte kvar där längre, han har rest iväg några månader och verkar ha det bra. Trots att jag inte har kvar de känslor jag hade för honom en gång i tiden, så kan jag ändå känna gamla fjärilsvingar fladdra gömt någonstans. Det var trots allt han som lärde mig känna på riktigt.

Det vankas festligheter en bit från där han bor. Hans vän ska flytta tjugofem mil bort och ville ha en avskedsfest. Han har bjudit med mig för att visa upp mig för ännu fler vänner. De är alla fyra år äldre än mig och det slår lite extra i bröstet. De bjuder mig på dricka och jag kommer bra överens med allihop. Han som ska flytta därifrån nämner mig i sitt tal, "jag har bara känt henne i en vecka och hon är helt underbar". K lägger armen om mig och pussar mig på pannan. Jag låter honom umgås med sina vänner men med jämna mellanrum dyker han upp och får hjärtat att slå några extra slag. Det börjar snurra lite mer i huvudet på oss.

 

Vi blir djupa och plötsligt säger han saker som "jag är väldigt inåtvänd egentligen, och när någon kommer för nära brukar jag stöta bort dem." Jag vet inte riktigt vad jag ska svara men väljer att svara något i stil med "om du ska dra så får du göra det nu, eller typ imorgon". Men bara en stund senare berättar han hur trygg han är med mig, och att han verkligen tycker om mig.

 

Jag står i köket när hans vän A dyker upp. Han är lite påverkad när han plötsligt säger

- jag hade gjort allt för att få kyssa dig just nu, jag hade hoppat bungy jump, utan snöre.
- ...men då hade du dött?
- precis.

Ett tag undrar jag om allt är ett skämt men han bara fortsätter titta på mig. "Du måste gå ut ur köket. Gå ut nu. Du måste gå innan jag blir kär i dig." Ett tag senare dyker pojken som festen är för upp och säger "jag älskar henne och henne, men jag har aldrig fått så bra kontakt med en tjej som du". Därefter säger han till K när han tror att jag inte hör "jag tror att hon kan vara the one" När jag sedan sitter i knäet hos K säger A "Om du någonsin lämnar henne, så tar jag henne."

 

Vi dricker flera glas och vi sov bara en timme den natten. Jag vaknade noll sex noll två och två minuter senare var jag inte kvar. Alla låg utslagna i hela huset men jag var tvungen att ta mig till skolan. Jag spendera natten hos K dagen efter. Han verkar verkligen tycka om mig, men jag blir förvirrad när han plötsligt säger "jag har svårt för att binda mig" och minuten senare säger "du har inte träffat min mamma, vi borde besöka henne imorgon". Det är svårt att veta var man har honom, för egentligen har man nog inte honom alls. 

 

Men en sak vet jag säkert, det slutar inte här.

Jag har träffat pojken med mörkblåa ögon ett par gånger nu. Jag och K. (som han heter) spenderar timmar i hans arton kvadratmeters lägenhet. Vi lagar nudlar, ser ett dussintals filmer, och han kramar mig som om han aldrig vill släppa taget. Han visar mig för vänner och viskar i mitt öra hur mycket dem tycker om mig. Jag sover i hans lakan. Det är hud mot och hans fingrar leker med varenda liten del av min kropp. 

 

- jag tycker om dig. Viskar han.

- jag tycker om dig med.

- är du säker?

 

Saken är den att det känns som att jag alltid är den som tycker om mer, därför blir det tvärdrag i huvudet när han frågar om jag är säker, för varför skulle jag tvivla? Det är alltid dem som försvinner. 

 

Vi går hem från en festival. Hans vän och jag pratar. "Det var längesen jag såg K tycka om någon så mycket."  Jag försöker intala mig att allt är en illusion, att jag drömmer, att han egentligen inte finns och jag måste vakna innan jag fastnat alldeles för mycket. Men det är inte jag som säger "jag kommer sakna dig" timmar innan jag ens gått, det är inte jag som håller fast alldeles för hårt bara för att jag inte får gå, och det är inte jag som ringer tre på natten en fredagskväll och säger, "jag vill sova hos dig, jag kan sova hos någon annan men jag vill vara med dig."

Hög musik, människor som dansar, blinkande lampor i takt till dansande fötter. Hon står på en scen och dansar när hon plötsligt ser honom. S. Pojken som gett mer skada än lycka.Det känns lite i magen men hjärtat slår inte dubbelt längre. Hon tar pojken bredvid sig i handen och går närmre S. Hon står med ryggen mot och han kan omöjligt känna igen henne, för hon är nypermanentad och är inte lika trasig längre. När hon långsamt snurrar får han syn  på henne. Hon försöker spela förvånad, ger honom en lätt kram och vänder sig sedan om för att fortsätta dansa. Han dansar nära henne någon enstakad gång men plötsligt har han försvunnit. 

 

 

"det var så mysigt att komma hem så låg du där helt söt"

Under den här sommaren har jag 

• varit väldigt ledsen över en pojke
• jobbat ihop massor av pengar
• köpt lite för mycket nya kläder
• tappat åtta kilo
• permanentat håret
• träffat en ny pojke

En söndagseftermiddag beställer en pojke vegetarisk hamburgare av en flicka. Hon vet inte hur eller varför, men på något sätt lyckas hon göra intryck på honom och han söker upp henne. De börjar prata. Han berättar att han är en sån som överanalyserar allt och han tyckte hon var jätte söt.



Hon börjar ganska fort inse att han är precis som henne, en filosof som tänker onödigt mycket. De skriver ofantligt långa textmeddelanden och pratar precis som att de känt varandra i evigheter. Han berättar om trasiga hjärtan, hon berättar om trasiga kärlekshistorier, och någonstans möts dem halvvägs. 

 

Han bor en bit bort men hon bestämmer sig för att ta tåget till honom. De yrar runt i en storstad under blå himmel. Hon köper färdigmat som dem sedan äter i hans lilla lägenhet.

De ligger i hans soffa och tittar på dokumentärer och filmer. Hon tycker om när hans fingrar leker med hennes och hon vill aldrig sluta vara i hans famn. Han har mörkblåa ögon och hans läppar är mjuka när de nuddar hennes. "trivs du med mig?" viskar han. Hur skulle hon inte kunna göra det? "Du får stanna över natten om du vill" påpekar han lite nätt.



Hon bestämmer sig för att sova i hans lakan. Två på natten åker han iväg och jobbar i någon timme. Hon vaknar tjugo i fem av att hans mjuka läppar kysser hennes om och om igen. "Jag vill inte sluta pussa dig" viskar hon. På morgonen måste hon bege sig runt elva tiden. Han drar i henne och ber henne stanna. Sedan nämner han att hon måste komma hem till honom fler gånger. Han kysser henne en, två, tre, fyra, fem gånger innan hon får gå.



Nitton nollåtta skriver hon ett textmeddelande: 
Hej. Jag tyckte om att vara hos dig.

Nitton nollnio skriver han ett textmeddelande:
Hej. Jag tyckte om att vara med dig.

Det är sent på kvällen och hans fingrar stryker varenda liten del av hennes kropp. För en gångs skull vet hon vad hon vill och det är att inte vara med honom. Men trots allt hon förklarat och berättat för honom ger han inte upp. Säger saker som "jag ska ingenstans, att du tycker om någon förändrar ingenting". Han slutar aldrig röra henne, hans fingrar leker med hennes, och hon har nog aldrig blivit så bra omhändertagen.Men varje gång han kysser henne vet hon att det är fel, och innerst inne vet hon att det aldrig kommer bli dem. Fast det förstår han inte.

 

För saken är den att man kan må lite bättre av sin reservlycka, men man kan inte leva på den. 

 

Bestämde träff med S idag men han tyckte att fotbollsmatch var viktigare och avboka. Han sa att vi kunde ta det en annan gång, jag svara med att vi inte behöver ta det alls om han nu inte vill. Han förklara att han inte vet vad han vill, och att jag ödslar tid på något som aldrig kommer ske. Därför blev mina sista bokstäver till honom

"Synd. För jag hade kunnat ge dig allt, om inte mer. Men vill du inte så kan jag inte ändra på det."

 

Det är över på riktigt nu, han och jag. Egentligen är det väl nu jag borde vara ledsen, men det känns som att en tio kilos sten har lossnat från hjärtat.

 

Jag tror jag är allergisk mot kärlek. För varje gång den inträffar är det så bra i början. Det känns i magen, hjärtat och livet börjar dansa. Men med tiden ändras saker och jag får utslag som tårar, hjärtont, och magknip.

Ring mig S. Det var trots allt du som skrev "jag har längtat så länge efter dig" 

Flyttade till en fin vän en vecka, det är därför det har varit lite tyst här. Men jag kan lova att saker har hänt.
Såhär låter den trasiga kärlekshistorian som har fått lite plåster på sig.

Det är festivalhelg. Första dagen bär jag min vita klänning tillsammans med de blåa skorna. Vi dansar, dricker, och sjunger högt i lägenheten på tredje våningen. Vi åker ner mot stan för att göra den osäker. I slutet av kvällen hamnar jag och min fina vän B ensamma. Vi går förbi nattklubben och jag ser S. Han och hans vänner är påväg därifrån. Det pumpar adrenalin och jag samlar allt mod jag har och springer ifatt honom. Jag lägger handen på hans rygg och hälsar på honom. Han slår armarna om mig och mina knän viker sig. Men adrenalinet fortsätter pumpa och jag puttar honom ifrån mig och skriker

 

Han slår armarna om mig igen och säger åt mig att jag borde lugna mig, att jag inte ska tänka på det och bara njuta av den här stunden. Där fanns meningar som "jag var så arg" "jag hade verkligen mycket att göra" "hur kunde du göra det med honom?" Jag känner hur tårarna är precis bakom ögonlocken men jag vägrar släppa fram dem. Jag ber honom höra av sig imorgon, jag verkligen ber med allt jag har att han ska skicka bokstäver till mig. En halv timme senare skriver han "Hej jag kan inte vänta längre..." B som funnits vid min sida hela kvällen ber mig att inte svara, trots att jag står och gråter floder bakom en container. Hon lägger armen om mig, och tar hem mig till henne. Vi ligger och tittar på stjärnorna som lyser i hennes tak, och jag har riktigt svårt att somna.

Dagen därpå svarar jag honom, fem timmar senare skriver han meningar som

 

Festivalfirandet fortsätter. Egentligen hade jag tänkt lägga alkoholen åt sidan men ett glas blir till flera och det dröjer inte länge förrän huvudet snurrar. Jag och E lyckas tappa bort de andra och när vi går förbi nattklubben står han där igen. Han ber mig följa med mig in och hur skulle jag kunna säga nej? Musiken är nu ännu högre och jag står på mitten av dansgolvet med S och låter lycka fylla varenda cell jag har. Han frågar mig om jag vill gå ut och prata. En halv minut senare står vi utanför nattklubben. I början är samtalet lugnt, han berättar hur glad han blev över att springa på mig för han har saknat mig. Men desto längre tiden går desto mer känslor kommer fram. Vi bråkar, kramas, delar kyssar, bråkar, kramas.

 

 

Jag känner hur tårarna ligger och trycker, och den här gången kan jag verkligen inte hålla tillbaka tårarna. Jag trycker pannan mot hans bröst och han håller om mig. Han trycker mig ifrån honom och säger att han måste tänka. Tystnad. Jag stryker fingrarna längs hans hals. 

"Jag måste få tänka. Jag ringer dig när jag har bestämt mig"

Sedan försvinner han. Nu är det slut på festivalfirande och jag väntar på ett samtal från honom. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, för här kommer det värsta. 

Jag är kär i honom.

Jag går längs stranden med pojken jag träffade i onsdags. Vi slår oss ner i gräset där vi spenderar en timme eller två. Jag letar fyrklöver och inser ganska fort att det är lättare att fuska ihop sig ett.

"- här, önska dig något
 - okej då
 - har du önskat?

 - nej men jag kan visa dig istället"

 

Då han lutar sig fram och kysser mig, om och om igen. Han gör runda cirklar på min rygg, kysser mig nätt på pannan, och leker med mitt hår. En stund senare sitter vi i hans bil och lyssnar på radiomusik. Han ber om att få köra mig hem och hela resan har han sin hand på mitt lår, och han släpper inte taget.

Det är såhär historian börjar. Allt är fint, allt är bra. Sedan har vi mig, som jämnt och ständigt sitter och letar fel. Jag är osäker och förvirrad ända tills den dagen han börjar bete sig konstigt, då byter rollerna plats. 
Och mitt känslokaos börjar.
Jag vet inte om jag orkar det igen.

Det är onsdagskväll. Vi är runt tjugo personer i ett hus lite längre bort från tågstationen. Vi blandar alkohol, grillar marshmallows, och lyssnar på hög musik. Jag har en vit tajt klänning och mina blåa skor som en gång blev kritiserade av en nästan bortglömd pojke. Jag börja prata med han som är en och åttiofyra centimeter lång, har ljusblåa ögon,och en tatuerad text på underarmen.

 

Ena sekunden sitter vi på en terass med filtar och regn som öser ner någon decimeter ifrån oss, andra sekunden står vi på ett vardagsrumsgolv och dansar till halvdålig musik. Jag säger att klockan är mycket och att jag borde cykla hem. Han tycker att det är en dålig idé och kysser mig istället. En kyss leder till flera men efter ett tag påpekar jag att jag måste åka hem. 

Två på natten cyklar jag hem i ösregn med vit tajt klänning och blåa skor som en gång blev kritiserade av en pojke som nu är ännu längre bort. På morgonen skickas det textmeddelanden från okända siffor, nästan lite gulligt att pojken med ljusblåa ögon faktiskt kom ihåg mig.

 

 

 

För jag är femtusen gram lättare, jag har en ny garderob, och jag har sommarjobbat ihop pengar som jag inte alls vet vad jag ska slösa dem på. Det står en ny högtalare i mitt rum och jag låter musiken överrösta varenda slag i mitt hjärta. Jag har kommit rätt nära en av mina kollegor. Det kan ibland vara väldigt skönt att verkligen kunna prata med någon som inte känner en alls, som inte vet några hemligheter, och som plötsligt skriver godnatt/godmorgon sms. Min syster utbrast idag "halva sommarlovet har redan gått.. så fort det har gått". Jag håller inte med henne alls, det känns som att sommarlovet har pågått i evigheter, för vissa dagar har varit likt ett maraton. Men jag tror på förändring, och jag tror på andra delen av sommarlovet.

Ibland känns det som,

"Om du hör av dig och drar upp allting igen kommer jag slå ditt huvud i en glasruta"

Men sedan kommer andra stunder som,

"Du får allt, bara du hör av dig"

Minns ni charmpojken? Det har varit lite tyst om honom på ett tag, kanske för att han är den största anledningen till att S inte pratar med mig längre. Men ibland kommer man till en gräns då man inte har ork att vara arg längre, kanske därför jag gick med på att träffa charmpojken i fredags. Vi satt utanför min dörr, han rökte cigaretter och vi lyssnade på 60-tals musik när han fråga,

- Hur går det med S?
- Han pratar inte med mig.
- Och det är mitt fel..
- Nja, jo..
- Det var lite därför jag ville komma hit idag. Det känns inte bra du vet.

Det kändes bra att höra honom säga det, för charmpojken visar oftast inte känslor, men igår gjorde han. Mot kvällen började han hålla om mig och jag vet inte riktigt hur det gick till men plötsligt hade han händerna runt halsen och kysste mig mjukt på läpparna. Han har aldrig rört mig på det vis som han gjorde i fredags. Han var så försiktig, precis som om jag vore något som kunde gå i sönder när som helst. Nävar knutna i lakanen, kyssar längs halsen, fingrar strykandes längs ryggen, 60 tals musik klingandes i bakgrunden, mjuk solbränd pojkhud.

Ibland har jag undrat om jag någonsin skulle kunna få hjärtklappningar för honom, fast det hade aldrig gått, det är trots allt charmpojken vi talar om.
Och han har bestämt sig för att flytta till andra sidan jordklotet. Lite synd, för även om jag varit arg på honom den senaste tiden kommer jag kanske sakna honom.

Jag vet inte riktigt hur många gånger jag tagit bort hans nummer och sedan lagt dit det igen, jag kan inte räkna hur många gånger jag önskat och bett på mina knän att han ska prata med mig, och det går inte att förklara med ord hur svår den här månaden har varit. Men någonstans känns det som att för varje dag som går tappar jag lite tyngd från hjärtat. Det känns som att jag stirrat mig blind den senaste månaden och trasslat in mig i alldeles för mycket känslokaos. Jag må gå runt och småleta efter honom när jag går genom staden vi bor i, eller hoppas lite att det är han som skriver när jag får ett sms tjugotrefemtioåtta. Men jag har aldrig blivit behandlad så illa av någon, och ingen har någonsin fått mig att må dåligt över något som inte ens är mitt fel. Allt det här är egentligen hans röra.
För jag var hans om han ville, och jag sa att jag kunde vänta, men det ville han inte.

Han valde att inte välja mig, och nu får han stå för det.

"Jag längtar tills det har gått fyra år
- Varför just fyra år?
För det tar kroppen fyra år att byta ut alla celler i kroppen.
Och då finns det inte en enda cell i min kropp som blivit bedragen av honom"

- En hjärtekrossad vän.

Du S, minns du när du sa "det var några jävla skor du hade på dig"?
Idag köpte jag ett par likadana, för jag har slitit ut dem andra.