Saken är den att jag vet inte om det är honom jag saknar, det är nog mer någon.
Jag vet att han var skit rakt igenom, det var han verkligen. Men ibland, vid vissa tillfällen, höll han min hand och lagade mat till mig, kramade om mig och viskade fina saker. Ingen har någonsin gjort så mot mig förut och det är förmodligen därför jag fortfarande håller kvar vid honom. En dag kommer jag förmodligen springa på en pojke som inte avbokar fem gånger i rad, som väljer att prioritera mig istället för att släppa taget och ta för givet att jag alltid står kvar, som säger "jag vill träffa dig idag, imorgon, och varje dag efter det" istället för "jag har tappat suget för ikväll". Allt vi kan göra är att vänta, vänta på att han ska dyka upp. Eftersom väntan den senaste tiden har blivit min bästa vän borde det inte vara något problem. Men det är precis vad det är.

 

För tills han dyker upp kommer du ha skitstöveln fastklistrad i huvudet.

Juli månad ska bli bra.
Det har jag bestämt.

Har ni varit med om det där?
Dagarna tonas ut och tankar som "det börjar bli bättre nu" åker förbi.
Det är inte lika tungt att andas längre och ibland tittar man åt andra håll.
Men plötsligt börjar du tänka på första gången ni träffades, kvällen när han la sin kavaj över dina axlar och pussade dig på kinden, när han presentera sig för sina vänner, och då han berätta för dig hur underbar du är.
I panik försöker du förstå vart det gick fel och varför du inte dök upp den där kvällen, eller bara det att du inte kämpade lite till när han väl pratade med dig.

12 textmeddelanden, och du har ignorerat varenda ett.
Försöker verkligen släppa taget om dig nu, men det är svårt när
du i drömmar säger åt mig att hålla kvar.

För det är ju så.

Jag är så rädd

Jag är så ledsen

Jag är så sårbar

Drömde inatt att allting löste sig, men när jag vakna insåg jag att det inte alls var så.

Och du fick inte ens förklara dig. Är det här det bästa livet hade att ge?

Jag vill bli liten igen, för då var all kärlek på låtsas och ingenting gjorde ont.

Nej. Jag vill ju inte det. Eller hur?

För ett år sedan handlade allt om Smålandspojken. Jag har aldrig haft så mycket känslor för någon som jag hade för honom. Nu känns det inte längre. Vad hände? Jag tror nog på det där, 
"People doesn't change, feelings do".

Vi ses. Fast nej, det gör vi inte alls.

Vi yrade runt i staden och sjöng för full hals. Vi pratade med människor vi aldrig träffat förut och drack mer alkohol. Plötsligt springer vi på C, hon är ganska borta hon med. Vi står pratar med henne ett tag, men plötsligt ber E mig att vända mig om. Där står S. Han ler lite oskyldigt och han har klätt upp sig. Vit skjorta, väst, kavaj, och fluga. Jag hinner inte reagera förrän jag är som fastklistrad i hans famn. Han frågar ett flertal gånger om jag är okej, och jag vet inte riktigt vad jag ska svara.



Han försvinner in på en nattklubb med sina vänner. Jag står ostadigt på två ben med ett okontrollerat sjuttonårigt hjärta som också vill in. C ser till att jag och E kommer in på nattklubben där det spelas hög musik och fötterna får ont av all dans.



S och hans vänner börjar dansa med oss. Vi skrattar tills magen viker sig och jag har så fruktansvärt roligt. Jag sitter på ett trappräcke, pojkar bakom försöker dra ner mig men S lägger armen om mig, pussar mig på kinden, tar av sig sin kavaj och lägger den runt mina axlar. Vi fortsätter dansa, jag sträcker händerna i luften och jag har inte varit så lycklig på väldigt länge. Jag och S står och sjunger,

"Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör, ingen vill veta var du köpt din tröja"

Jag inser att allt kommer göra ont i hjärtat när jag vaknat men jag bryr mig inte för det är nu jag lever och ingenting annat spelar någon roll. S vänder sig mot mig, jag rättar till hans fluga, han tar händerna runt nacken och kysser mig. Hjärtat slår dubbelt, musiken, dunkar, och inget av det här får någonsin ta slut.



Hans händer runt min midja, mina händer runt hans axlar. Vi dansar, kysser, och jag vill verkligen inte hem när E plötsligt säger att det är tjugo minuter tills vi måste gå. Jag andas in ytterliggare tjugo minuter lycka och försöker fylla lungorna med så mycket det bara går. S kysser mig en sista gång, jag ger honom kavajen och vi går ut genom dörrarna.