Fyra år. Det är en ganska lång tid. Fyra år sedan jag kallade  någon för min.

För fyra dagar sedan träffa jag O.

Det var andra gången vi sågs och jag var nervös, jag blir aldrig nervös.

Vi cykla längs ån och jag ville bara stanna. Stanna och säga att han gör mig nervös och jag vill så gärna vara med honom hela tiden.

 

Fyra år är en lång tid, och för första gången på fyra år tror jag att jag snart vill kalla någon för min igen. 

”Jag kan inte skriva här länge” skrevs 5 maj 2014.

Nästintill fyra senare trillar jag in på sidan som fick hantera alla känslor som inte fick plats bland unga hjärtslag. 

 

Det kanske inte finns någon som läser mina texter längre. Men det har ingen betydelse för det finns så mycket historia här. Historia som jag hade glömt. 

 

Det kan hända mycket på fyra år, det har hänt mycket på fyra år. Jag kommer inte summera något, jag kommer skriva från vart jag är idag. Jag har saknat att skriva, för jag kommer väl alltid vara en person med alldeles för mycket ord och känslor.

 

På kort återseende

 

/S

Den här bloggen skapades den 2:a oktober 2011.
Reservlycka blev min hemlighet, eller kanske snarare en plats med mina små hemligheter. Jag valde att dela den med några nära vänner, som verkar ha följt den.

Oktober 2011 handlade om pojken med glashjärtat.
Oktober 2012 handlade om K.
Oktober 2013 handlade om H.

Tråkigt nog kommer ni inte få läsa om Oktober 2014.  Det finns fortfarande mycket att skriva om. Jag har många bokstäver som vill bilda massa ord. Men jag kan inte skriva här längre. Trots att ni inte kommer läsa något här längre så hoppas jag att ni alltid har med er reservlycka. För plötsligt behöver vi den.

Tack fina ni
-S

Det var fredag och jag stod pratandes med min svenskalärare.
"Alla bra män är upptagna"

"Det är sant" svarade jag. Och tänkte på min pojke som kommer hem om cirka en vecka..

Kom hem H, jag behöver dig.

 

Jag vill bädda ner mig i din famn och lyssna på dina historier från barnsben.
Jag vill göra spontanresor och köpa glass klockan tio på kvällen.
Och jag vill vakna upp med dig varje morgon, även om det betyder att jag måste lyssna på din sjukt dåliga väckarklocka..

Kära klasskompis,

 

Om fem månader tar vi studenten, du, jag, och hela vår klass. Minns du för ett år sedan? När du var med henne, jag med honom och vi båda ville så gärna röra vid varandra på din klassfest. Du tyckte att jag hade den bästa utklädnaden, och du visste inte att det var för din skull som jag gick in för den så mycket. Jag minns hur vi dansade till låten vi båda inte kunde sluta lyssna på, eller när du ändrade dina planer för att träffa mig. Jag var så osäker på vad du tyckte, på vad du kände.

Idag pratar vi knappt längre. Vi går i samma klass och ingenting mer. Du har slutat skicka låtar, ger inga blickar, och det känns konstigt när vi pratar med varandra. Kanske är det just det som bevisar att det faktiskt fanns något mellan oss två. Jag är med H nu, och jag är lyckligare än någonsin. Men jag vill att du ska veta klasskompis, att jag hade starka känslor för dig.

När man kramar sin pojkvän en sista gång innan han åker till Thailand ett tag,

när tårarna inte kan sluta rinna på vägen hem i bilen, han brukar alltid sitta bredvid.
När man plötsligt bryter ihop på sitt jobb för man inser att man inte kommer få träffa honom på länge.

Då vet man att man verkligen älskar någon.

Han hade hyrt en vindsvåning, tre kvarter från där hon bor. Det var något underligt med henne. Frågan är om det var hennes framfusighet, sättet hon rörde sig på, eller den där kvällen när hon slängde ölflaskor mot murväggen.

Han hade aldrig pratat med henne, trots att han sett henne varenda dag i snart två år. Hon stod alltid och vänta vid Kungsgatan halv nio på morgonen och var alltid hemma före honom. Egentligen brydde han sig inte alls, hon var en  flicka på sjutton år, han var tre år äldre, och de var inget mer än bekanta främlingar. Tills en tidig decemberdag.

 

Klockan hade passerat nio. Han var ute och andades ut rök från sina sista Marlboro.

"Delar du inte med dig?" Fråga hon blängande tre meter bort från honom
"Fina flickor röker inte"
"Och vad får dig att tro att jag är så fin?"
"Bara en gissning"
Hon tittade ivrigt på honom, han hade håliga jeans, lite längre hår än vad hon var van vid, och en tatuering som gick upp längs med halsen. Därefter gick hon fram till honom, knyckte en cigarett från honom och tände den.
"Du har aldrig rökt innan, varför börja nu?"
"Vad vet du om det? Du vet fan inget om mig" Hon tittade bort, medveten om vad han sa var sant. Hon hade aldrig rökt, visste knappt hur man skulle hålla i ciggen, eller hur mycket man skulle andas in. Han tog den från henne släckte den i asfalten och slängde iväg den.
"Jag var också nybörjare en gång, du lär tacka mig en dag att jag hindra dig."
"Visst" sa hon lågt och gick därifrån. Själv satt han bara kvar, och precis innan hon var utom hans räckhåll skrek han,
"En dag ska du lära mig kasta ölflaskor mot murväggen" Hon stanna till, log, och fortsatte sedan därifrån.

Det underliga när man är i förhållande är att man skriver och talar alltid om det som är bra. För skulle man nämna något annat så är det precis som att det existerar. Det finns inget fel mellan oss, jag älskar honom, jag älskar oss. Men jag blir så fundersam om framtiden. Han pratar om den jämt, och han är den första jag ens diskuterat den med. Eller tänkt mig en framtid med. (förutom Smålandspojken men han har alltid varit ett undantag.)

Det finns så mycket jag vill göra, och jag kan inte bestämma mig för vad. Det finns svar jag vill ha, men är alldeles för rädd för att fråga. Saker jag vill säga, som jag hållt alldeles för länge.

Tillslut måste jag säga, jag är helt nerkärad i Håkan Hellström och hans texter..

Hon hade klarat sig bra, kanske lite för bra. Träffat pojkar som hon skrattat med, hon fällde någon tår då och då. Men aldrig likt våren tvåtusenelva. Hon skulle aldrig komma någon så nära igen. Tittade runt omkring sig, hur kunde dom?

Tills en dag, då H dök upp och såg rakt igenom henne.

Så vilken blir det, hjärtfel eller skilsmässa? Kanske båda och. 

tappra som få på bara sjutton år.

Jag minns hur vi skratta, dansa, och trodde att vi visste så mycket. 

Unga, naiva.

Det har inte gått lång tid sen dess. Så jag antar att vi inte vet mycket mer nu.

Fast det är precis vad vi tror. Att vi vet så mycket. Vad vi tycker, vad vi känner, och vad vi vill.

Vi var förlorare den kvällen, och det kommer vi vara flera gånger.